Att älska i efterhand

Man kan aldrig leva retroaktivt (möjligtvis radioaktivt). Man kan inte spara sitt liv, och sätta in antalet förlorade timmar på en bankbok och en dag begära att hämta ut hela sitt sparkapital; Säga att nu vill jag leva.

Man kan inte för alltid vänta på något annat, vara fast i det som varit och skjuta upp levandet till en annan dag. Inte heller kan man stänga in ett helt känsloliv och gräva fram det först vid slutet. Det funkar inte så.

Finns det någonsin en jämvikt mellan vad som är viktigast för en och vilket utrymme som det får? Här kan man göra sig själv mycket rädd. Vill leva mitt liv som mig, och inte låta det förflutna ha sin makt över mig. Jag vill välja att förändras och inte att stanna kvar i det som är dåligt i mig själv.
Jag är ingen ö, en ö är jag inte. Vad är du? vad vill du nu och inte sen, nu och inte då?