I fredags hade jag det stora nöjet att ha en tätatät med min kära optiker, som vände ut och in på mina ögonlock. Imorse blev jag också in-och-ut-vänd av en annan läkare. Slutenhet. Tennsoldat i stolen men aldrig del av någon inredning. Vaksamhet. Varför skulle någon människa vilja nås överhuvudtaget? Ironi, cynism, distans, galghumor. Försvar. Men först enkelriktade, likgiltiga gator. Betong, industriområden.

Ett fängelse är ett fängelse om man gör det till det. Den störta ofriheten är upplevelsen av den; den följer en överallt. Ett sinnestillstånd oftare än en faktisk verklighet. Människor så tröttsamt förutsägabra like clockwork. Kulisser faller ut ur människor och inget verkar någonsin vara på riktigt. Inget får vara rent, oförstört, vackert, örört och äkta. Aldrig någonsin kan någon tillåta det.

Vad definierar egentligen en person? Vad finns kvar då allt skalats bort? Krävs alltid kontrasten för att vara en person? Men vad finns bortom kontrasten och kommer kärnan ens fram i ensamheten? Finns det något sådant som en kärna?

Kunde ej gå på fest i lördags. Var för upptagen med att roa mig med en mystisk åkomma. Sedan ett helgöppet apotek och dyra kurer. Antagligen en naturlig följd av mitt tillstånd. Rupert Everet var i alla fall narkotiskt och anemiskt vacker som en blek, finlemmad, excentrisk och kärv Sherlok Holmes.

Jag ringde också en död, som otroligt nog ej svarade. Men den kärlek som verkligen finns okorrumperad kan ju aldrig begränsas av några variabler som tid och rum. Kvar lever den även om den fysiskt ej kan uttryckas. Och valet om vad som är viktigast: verklighet eller fantasi kvarstår. Och vilka val gör man utifrån detta och vad är värt en ansträgning? Är jag värd en ansträngning?