kastanjeregn

Det regnar kastanjer när jag igår igenom kastanjekatedralen; på marken en matta av blanka kastanjer. I färgen liknar de lystern in nyryktad hästpäls. Men de luktar inget speciellt. Tar upp en kstanj och sniffar in en svag nötaktig doft. På höstkvällar kan man grilla vssa kastanjersorter på rostiga galler och mumsa i sig det sötaktiga innandömet.

Jag har gtur. Ingen av de stora i kastanjerna i regnet träffar mitt huvud. Må hända hade jag fått mer vett om jag träffats av ett sådant trevligt föremål i skallen.

Hade nyss stekt mig i ett klastrofobiskt solarium med en stress att under mina åtta minuter att slappna av på beställning. Och trots att jag försökte övertyga mig att solariets morrande i själva verket var havets brus och att jag låg på en vacker strand, så nojade jag över olika saker till mina 12 minuter av instängdhet till min lättnad var över för alltid.

Inget kvävande med valda rum. Kastanjers rum reser sig i oändlighet. Där är jag och vill ingen annanstans vara. Där är det högt i tak.

Och myndighetsbrev som kommer till mig utifrån, där det påståas att det var längre sedan jag hörde av mig. Jag undrar varför. Ni har inte heller hört av er. Det är något kvävande med ojämlika konversationer i obalans.

Och kanske tystnade jag för jag ville behålla någon slags värdighet och självdistans om än mäjligt; att tala till er från ett öppet land utan tak.