En saknad ur flera perspektiv

En saknad ur flera perspektiv

En förlorad ömhet,
och en saknad efter en kär saknad;
en tomhet emellan orden,
ett hack i vår flytande syntax
och outredda frågetecken som breder ut sig
likt betongpunkteringar i vår ökentext

Lätta morgonmoln över staden
dit röken från cigaretter aldrig når,
rader av lummiga träd,
en kyrkspira som ibland sticker upp
bland lövens brokighet som en plötslig
stoppskylt,
rostig,
ofrivilligt insprängd i trädhorisonten.

Råkors dova kraxande ramar in min sömniga morgonvärld,
sval luft,
krispig mot tungan,
Allt jag behöver till livs så här års,
höstsmaker av aniskådig tuja och sval lavendel.
Allt själen behöver
är råkors glidande gestalter,
en dansande rörelse över tiden

På kyrkogården nedanför och intill
stryker dimmiga figurer omkring
från en annan tid,
då jorden befolkades av en annan
syn på vad som var rätt och fel.
Jag ser dem på håll
och längtar tillhöra en annan tid än min egen

Saknad uppifrån och från sidorna,
Saknad bakåt och en saknad av idéerna som aldrig blev
och dog ut längs vägen;
en saknad utåt,
och en som biter in i märgen,
Och små ilande bett av saknad utspridda över metervis av känslig hud,
en inre geografisk saknad,
en kringspriddhet där organen
inte lyckas att hålla ihop en hel person.
Och en oförmåga att nå andra,
men allra mest en blockering utförd per automatik,
som i slutändan gör det omöjligt att till och med komma
i kontakt med sig själv,
och en vaksamhet som aldrig sover,
och som begränsar:
”Här kan inga glipor lämnas öppna”.
Och så sorgen att behöva göras hård,
när man egentligen är känslig,
bara för att dölja sin sanna naturs alla preferenser.
Och huden som saknar beröring,
och armar tunga efter omfamning,
Som inte vet var att göra av sig,
Sysslolösa genom en ofrivillig kärleksamputation

Nu börjar mössorna åka på,
Och jag saknar min stickade, lila 20-tals mössa,
som jag förlorade i någon fyllefadäs,
Kanske värmer den någon annan nu
men mitt huvud saknar den ändå;
denna invanda kram som en fluffig tröstkatt på mitt huvud.

Under träden ruttnar en ohörd passion bland löven
och förmultnar och försvinner,
Snart får den inte längre bo i denna värld,
och försvinner genom rotverken
och blir till trädamat,
och får klagande sjunga igenom tiden
I kala kronors tysta storm

Vissa saker passar en så väl,
att man undrar vem man är när de försvinner,
och lämnar känslor utan hem,
I hösten söker dessa stämningar lämpliga kroppar att bo i,
Och ett rum att fly till utanför tiden,
En mysplats under kuddar och filtar där vi
Smeker oss hur kroppen,
och där allt är vackert och oförstört,
och där man vet tillräckligt lite för att passionerat
fortsätta älska världen och dess invånare.

Ett hjärta har många saknader,
Och ett liv upplever alltför många dödar,
innan den slutgiltiga,
som inte är den mest smärtsamma,
så sliter livet desto mer,
Att sortera upp efter hjärtas alla linjer
de många nederlagens kronologi
För saknaden tar sig in över allt,
och söker upp var enda svag punkt
likt en urskillningslös terminator
som spårar upp känslolagrens alla skikt
med de ömma bladens återhållsamma skrift
Och jag vilar under trädens varma skugga,
Ohörd som död,
likt Chatterton

Sorgen är tung,
och accepteras när den är akut,
men när den omvandlas till saknad
så träder den stora oförståelsen in,
trots att det är då den stora sorgen vaknar,
För saknaden är sorgens skoningslösa terminator,
Och från den kan ingen blödare eller skälm gå fri för evigt.
Ändå kan man aldrig vänta sig förståelse,
även om den går för alla basbehoven i Maslows behovshierarki

Saknaden söker upp,
den reser i alla nivåer.
I själen vandrar skuggor,
och tider hånar varandra parallellt,
och alternativa slut på det som inte blir,
lever bredvid oss,
granskande,
då vi betraktar i saknad

Saknaden är likt djävulen
en förförare,
som smyger efter en och lockar,
och pockar av en ens hemligheter på nolltid
och alltid vinner,
och tar igen en var man än sig gömt,
och dyker plötsligt upp i sin flinande demongestalt på något café
och visar sin åtrås vassa men insugande tunga,
och håvar in en i träskmarkerna,
så man sjunker fast i sin egen saknad,
för det är alltid dubbelnaturerna som vinner

Så låt oss gå på höstpromenad,
och av vår saknad göra en aktivitet!
Låt oss montera ned denna saknad bland höstens blossa,
och inventera var enda löv,
och när sedan hösten faller tungt,
tvinga vintern på knä
och klistra fast löven tillbaka på träden!
En saknad är som en avlövad skog.
Där skriker spöken sig hesa,
som ett barn som får ett häftigt tantrum vid godishyllan i
en Konsumbutik och river hyllor in vid kassan,
för ett vägrat kinderägg,
och bultar med sina små snoriga djävulsnävar i det hårda butiksgolvet,
allt till ingen mening.

För vilka nya boningar kan vi någonsin snickra till
med vår saknads skogs värdelösa valuta?
Med detta vårt slitna träslag kan inte ens någon dumsnål Kamprad
rädda med sina
färdigpackade manualer,
för inga furuBillies finns i vår skog,
på vår saknad biter inga enkla lösningar,
lika lite som man kan kyssas efter instruktionsbokens alla regler,
bara virvla runt med fuktiga propellertungor,
taffligt i all hast,
och slafsa ner ansikten och egentligen vara någon helt annanstans,
för helt utan känsla och sinnlighet så förblir man sorgligt okysst,
och åtrån koncentreras mest till andra delar
än till munnen i en riktig kyssmetodik.

Men på ändååååååå med de våldsamt sexiga blåställen för
här skall det kyssas på burk,
Eldorado,
Instantkissing,
färdigt på mindre än en minut!
Och låt oss kraftigt tvinga in vår saknad
i den andefattiga Ikeaestetiken!
Flisor ryker,
Och muttrar bågnar,
För här vi tar vi inte hänsyn till några tveksamheter,
och tvingar samman de mest omaka delar till hsyteriskt skavande kombinationer
och trotsar de observerande psykologerna bakom
glasrutan likt en skräckutvecklad unge
som pressar ner en fyrkantig kloss i gälla dagisfärger
i ett triangelformat hål,
”Så kan man ju bara inte göra”,
” Det är ju något fel i det”, andas dagismyssocionomer
med tillgjort mild artikulation,
så att vi idioter skall förstå
och uppskatta alltings fyrkantighet
och slänga drömmarna åt sidan
och inordna oss
det är ju fel hål,
som om någon sedan ändå bryr sig,
hål som hål,
bara man gör det med stil
och förhoppningsvis ett i taget,
med någon som är villig
och fimpar världen,
och talar till väggar i givakt,
INORDNING,
Stå inte på fel sida av skiljetecken,
Ta gärna en konstpaus,
Och träng ut andra från din scen,
Så vinner du kanske en dag,
För all kan ju lyckas,
Men hur går det ihop,
Bara du ägnar dig åtd et skenbara,’
Och förfaller vara närvarande,
Åtminstone med dina hål
Och med kroppen,
Så att vi kan rota i den och plantera
om till slaktade, väl ansade kyrkogårshäckar,
Nya sår,
Inte mina sår,
Någon annans röst i mig;
Ingen tröst precis med rabatter i givakt,
”rabatter, rabatter, rabatter”
jag är ju billig,
kostar nästan inget,
en blomsterrabatt i en låtsasvärld,
rundgång,
jasså ni förstår inte ironi?,
så här är min verklighet socionomer,
ät den för det finns en sådan verklighet,
min verklighet,
till en underdog
”Här pågår en ständig omplantering”
med nervissnade törnen

I ikeadagiskulörernas förlovade land,
bland sexiga tv-ernstar med sina färdiga schabloner,
bland byråkraters statiska idioti
finns alltså ingen plats för nyanserna i saknad.
Det är ett schablonavdrag;
det att inget mer få lov att sakna

Din ande bärs fram i en råkas vinge,
så eleganta är dess rörelser i flykten,
när den bär fram ditt echo
Jag är din Echo,
och min röst tynar bort med dig
som vatten flyter den fram;
likt en råkas väsen;
vingslag som kristalltoner
mot himlens stängda rum

Så finns det en enklare saknad,
Som går djupt ner i ens bottenskikt,
Och når ens äkta jag;
Det är den klara och tydliga saknaden
Som saknar all ambivalens och känslomix,
Den är lika svår men lättare att förhålla sig till,
Ty den är viktigare,
Det är saknaden till ett djur, en farfar eller ett barn
Och den kommer alltid att värma en,
Den villkorslösa
Och mer lätta kärleken
Utan komplikationer
Och biverkningar som överstiger kärleksmedicinens goda verkan
Men aldrig kommer man att stöta på just en sådan kärlek någon annanstans,
Det man förlorar i en person vinner man aldrig i någon annan,
Det är oersättligt
Och här gäller inte några fysikens Ohms lagar

En konversation kan vara så utspädd
Och förvrängd att den ingen når;
Så att en nödvändig tyngd saknas i vingtagen;
Och man sjunker ner i oändliga lager av saknad
Och hittar inte ut
För orden, förr ömma, betyder ingenting längre
Och man irrar runt bland övergivna språkskelett,
Som ihåliga gravars ögon
För allt har sagts tidigare
Och man har sagt på tok för mycket redan för att brista ut i saknadens ohörda manifest

Så mycket kan sägas om en saknad,
Fast ändå saknas saknadens essens då den inte går att fånga;
Som is smälter den in i hjärtas celler,
Och vaknar ibland som en kyla i nattens mörka timmar,
Och man räds ljuset och ensamheten bland människor
Och det som inte väljs utan bara blir,
Medan man väntar och glömmer
Att göra något aktivt med sin väntan,
För väntan kan vara ett tillstånd att fastna i,
När känslor hamnat i ett ingenmansland,
Där inget får uttryckas
Och därför sprids galla i systemen
Och hindrar råkors vingar att veckla ut sig,
Och man kan inte njuta av sig själv
Där på sin vemodiga höstpromenad,
Och en vacker melankoli förvandlas
Till svårhanterlig saknad.

För man kan inte förhålla sig till sin saknad,
Utan skriver in sig i ett hörn,
Där man attackeras från alla hörn av dåtidens
alla sekvenser,
jag får inte tänka på detta,
alltså tänker jag desto mer på det och maktlösheten pumpas
runt som ett gift i ådrorna
och blandas med jagets alla rester.

Så kommer man vidare med sin saknad,
Men man vill inte att den skall blekna,
För man vårdar sig själv med sin saknad
Och vill inte mista den,
Rädd för att glömma
Och för att förlora de smulor som finns kvar
Av den man var i den ömma interaktionen
Med någon som inte längre vandrar på ens väg.
Så man saknar sin saknad,
Och den man var,
För en person dör många gånger under livets gång.

Saknad bör ej förväxlas med nostalgins gottande,
Även om saknaden ältar friskt,
Man saknar inte sina barbiedockor, eller filmisar, eller någon
Borttagen GB-glassstrut.
Man saknar det och den som värmde
Och gjorde världen mer begriplig;
Och inbjöd till ett hem i samförstånd i känslan
Och en tolkningshjälp av dessa obegripliga filmisar och bakgrundshändelsers vikt för en själv,
Som otvivelaktigt ledde fram till denna bristningspunk,
Likt en detektiv spårar man sig själv bakåt,
Men går bet gång på gång.
För var blev det fel,
Egentligen?
Finns den platsen,
I frost skriven på en bortglömd grav någonstans?
En grav över mig som tillhör någon annan?

Någon saknas att samla skärvor med i skymningen
Och få ett perspektiv
Och nå en helhet
För distans är den sanna närheten
Och i den bor saknad.

Den värsta saknaden är saknaden efter sig själv,
När man ej har tillgång till sig själv,
Och när man ej finns för sig själv,
Och när man försvinner bland jagbilder i världen och bara finns i sitt
Inre,
Och drömmen blir det äkta,
Och verkligheten bara blir en roll
I falskhet.
Och något dör som aldrig mer kan återuppstå,
Som oskuldens spontana skratt i hösten,
Och den virvlande dansens lust,
Och nyfikenheten att veta mer.