Working girl

Jag är ett trött-troll. Kom ganska nyss hem. Bille snurrar på skivtallriken. Det är tyst. Det är ensamt skönt. Mjuk ljus från mysbelysning. Doft från nyrostad bröd. Skall snart dricka te och ta en dusch. Skall se mitt favortprogram Hitta hem. Kan inte riktigt varva ner. Och jag längtar till vargarna, och det vilda och fria. Jag längtar till granars djupa siluettrad och doft av skog, och till utomhusarbete och till mitt egna hus och till det egna rummet. Ingen eller inget kan hindra mig att nå dit. Vill lära mig sjunga jazz på Billies bluesvis i skograna, i världen.

Min nya uppstigningstid är fem. Har gjort mitt första pass som vikarie. Det gick bra. Alltid skall man vara den nya som ingen vill ta till sig. Alltid är man den som hittar in i alla sammanhang men alltid flyter utanpå. Det känns ensamt men ok fast främmande ibland. Och detaljer spelar viss enormt stor roll, som hur mycket grädde deserten skall ha och var ett förkläde skall lägags, men bemötande av de äldre är inte alltid i centrum. Kommer aldrig att förstå det. Men människor är helt ok, och jag är mitt orädda jag igen.

Tidig morgon och man går igenom den mörka staden ensam med sömnkänsliga ögon. Vill fotografera i tidigt mörker, en stad i kanalens vatten, känsliga färger, en annan stad än vad jag är van vid. Så är man inomhus i dålig luft hela dagen, men det fyller hålet i mig. Man måste fylla tomrummet annars äts man upp och förtärs av det som kan göra ont. Har inte energi att lägga på det emotionella. Måste vara praktisk. Annars räcker jag ej till. Men stinger till i mig gör det ofta som ett dåligt samvete och ett sår som inte verkar läkas. bara ens egen attityd kan man påverka och aldrig andra människor, och i det är man som ensamast och då måste man ha tillgång till sig själv för att inte bli helt övergiven.

Det känns, gör ont men jag kan ej gå in i det. Jag har förändrats och låter saker rinna av mig. Men jag saknar ett hem i skog vid vattnet och lövens skiftningar på landet alla träd, där de flyter ihop, och en fristad i spegelvattnet reflektion. Lugnet är viktigast, och jag vilar tryggt i mig själv som i en glömskans totala sömntablett. och jag är taktisk och nästan normal, och mina tankar kretsar kring det normala. Men jag saknar smatal, passion och glöd, men det finns ej plats och jag orkar ej. Men såg lövens skiftningar på eftermiddagspromenaden hem, och deras skira nyanser. Det får vara en slags enkel romantik, att njuta av och som ej kan vändas emot en eller tas ifrån en.

Aldrig mer kluddar jag in mig och gör det svåra. Orkar inte. Noveller bubblar inom mig och vill skrivas, fotografier vill bli tagna men jag har ej ork. Kan ej räcka till för allt. Och om farfar påminns jag, och han fattas mig ständigt i drömmen såväl som det vakna. Kanske hör han vad jag tänker där han är och lättar mina bördor? Han är som värme i mig. Imorgon väntar ett tidigt arbetspass och medicinkurs, på torsdag medicinkurs och helgen mastodontturer från tidig morgon till sena kväen. För alla håll skall fyllas, ekonomiska såväl som känslomässiga.
hon som springer efter larmen