Det bara hösten kan väcka upp

Nu är det gjort. Jag känner inget. Varför känner jag inget för något? Varför berörs jag inte längre? Hur blev jag så allvarligt anesteserad och var försvann jag?

Ändå letar jag efter ett Åkeröträd som jag kan plantera på en plats som jag känner något för. Där sitter jag inlindad i filtar i min hammock. Små höstlöv fastnar i mitt hår. Kylan biter mina kinder. Rubinfärgat vin i ett glas, granatvätska mot mina kalla läppar. I vinden mina ord.

Jag vandrar på en grusgång mot ett hus. Det lyser inifrån huset av trygga ljus. Vid fönstret väntar någon på mig.

I hösten kan man klä sig. I hösten kan man bära ned marmorerade plommon i en jordkällare. Det luktar av fukt. Jag tar kalla höstbad i mörkret. Nakna fötter mot den nötta bryggan. Min hud skriker. Efter badet väntar te och varma tofflor.

Något väcks när annat dör. Det måste vara så. Jag plockar kastanjer. Lägger dem i en skål. Tycker om att ta in hösten och att göra den till del av inredningen.

Hösten ser på mig men bedömer aldrig. Med små medel lockar den fram det som vilar i mig. Försiktigt kastar jag löv. Vågar inte riktigt att liderligt bland höstlöven kriga.