Motståndets måste

Varför känner jag hela tiden detta enorma motstånd? Det tar emot när jag sover liksom när jag är vaken. Det tar emot inför varje andetag och ansats. Till och med i drömmen och fantasin finns något som dämpar och täpper till; och hela framtidsidén känns så betungande. Varje liten syssla är så svår att utföra att jag upplever att jag gör något stort varje gång jag lämnar mina svettiga mysbyxor för att duscha min flottiga kropp. Det som tar emot mest är att gå utanför dörren. Lusten finns inte och vem som helst kan man ju möta där ute. Lika blek och grå känner jag mig som ett tomt skal, en person som för länge sedan tjänat ut sin roll.

Nu undrar jag om det går att existera överhuvudtaget utan detta motstånd? Är motståndet inbyggt i universum som en förutsättning för allt liv? Kan man i så fall inte göra något som helst utan motstånd, och blir allt tråkigt och platt utan motståndets spänning? Om det inte skulle finnas ett motstånd, skulle vi då få våra dagliga plikter utförda?

Många sorters motstånd finns det mot saker, platser, idéer, personer, situationer och företeelser; men störst är nog motståndet man upplever inom sig själv att styra upp saker. Därför väljer man ofta att förhala skeendet och hamnar så lätt i pratet istället för i handlandet.

Vad ska man välja då? Ska man föredra böcker och filmer som man glider igenom utan något som helst motstånd och som inte lämnar några spår? Skall man umgås med människor som är ja-sägare och ger en vad man vill ha i lätthet och lugn eller ska man låta andra personer utmana ens uppfattningar om en själv och världen och på så vis övervinna sitt motstånd?

Farligt kan dock vara att låta motståndet ta över och att låta sig styras av sitt förflutna och väl inarbetade mönster. Alltför lätt är det att låta rädslorna bli drivkraften och välja bort vad som finns bortom motståndet.

Slutligen blir det bekvämaste att vara i ständig opposition och ens lugn återfinns endast i stormens öga.
Miss Wilde