När mörkret ser mig som ett ljus

När jag vandrar över hedarna i mörkret tjuter vinden igenom mig. Mina öron tystnar och min kinder bedövas av det kalla vattnet. Regnet liksom förbinder min genomvåta gestalt med det igenomsköljda landskapet. Mörkret är så avskalat och rent. Det klär mig, flyter in i mig, och jag är skyddad från allt ljus.

Jag bara flydde ut igenom bakdörren. Stod inte ut med granskningen och begränsningen. Nu ser jag hur det lyser långt, långt borta men jag undviker alla sådana ljus. Jag kliver ur något. Ingen ser var jag går.