Vad som alltid äter på mig

Vissa tankar är så svåra att befria sig ifrån. De blir viktiga enbart genom att de tar energi och håller fast en i negativa mönster. Mina höga krav på mig själv maler i dialogform ständigt inom mig och aldrig kan jag vinna. Varför gör jag detta mot mig själv? Varför kan jag aldrig bli nöjd med mina insatser?

Jag hetsar mot mig själv, bygger tortyrredskap av min egen otillräcklighet. Det går aldrig någonsin att vila ifrån sina förväntningar på sig själv. Som nu tex då jag förlorat min tränade kropp som var min stora stolthet, nu när jag är en äcklig dallerföreställning, smyger sig panik in i varje glipa och hånar mig för att jag inte kan vara mitt bästa jag. Jag vet ju hur smal och tränad jag kan vara, och blir så orolig av att inte vara det just nu. Vill skyla mig och skäms för hur jag ser ut. Jag har valkar på ryggen. Mitt ansikte är pösigt och magen väller ut åt alla håll. Till och med mina fingrar är feta som små prinskorvar.

Känner att jag svikigt mig själv genom att inte leva upp till min egen potential. När jag äter känner jag skuld för att jag äter för mycket, för fort och av fel saker. Ibland äter jag när själen är ledsen och tom, jag sörjeäter alltså ensam. Vill inte äta med andra. Känner mig så grotesk då, som en abnorm människa från en cirkus.

Ett tag undrade jag hur lite jag kunde väga. Någon sade mig då att det kunde jag nog få veta, om jag var beredd att dö för saken.

Dessa vikttankar var ej mina från början. De är inte viktiga. De är inte jag. Jag är inte bara min kropp, fastän varje misstag tas ut på min kropp. Jag rymmer inte allt. Jag vill ändra mig, men det är så svårt. Mitt krig mot mig själv utesluter mig från det som verkligen är jag. Jag når inte mig själv. Jag liksom försvinner i min egen bedömning. Jag knackar desperat på dörren, men ingen uppmärksammar mitt knackande. Så ensamt att ej ha tillgång till sig själv. Varför vägrar jag att öppna dörren? Vilka brott har jag begått?