Ett barndomsminne

Vi var i min trädgård och lekte. Det hände mycket sällan. Det var sensommar. Gräset hade en djupt grön nyans. Det var något spel som kallades för Burken. Så var det min tur och jag räknade till hundra. Men jag hittade ingen.

Det tog en stund innan jag förstod att de andra barnen bara lurat mig och dragit. Jag bara stod där med en boll. Allt var tyst. Eftermiddagen sänkte sig Lerinskt över villorna. Framför mig ett körsbärsträd; de översta bären precis utom räckhåll från mitt sovrumsfönster.