En utplånande närhet

Jag reste till ditt land.
Det var den ensammaste och kargaste plats
som jag någonsin vistas på.
Där var det kärlekslöst att vara;
utsatt,
runt mig svävade asätare som väntade på minsta felsteg.

Bränd var skogen runt din plats,
kalhyggen bredde ut sig där,
och gick in i mig,
stal och dämpade.

Igenom tågfönstren susar din tomma tundra förbi,
Förvridna knotgrenar,
ödemarker.
Ingen av oss bryr sig alls,
för upptagna av sina inre kamper.
Och ändå försöker du att locka in mig i dina
hänsynslösa sumpmarker.

Det är svårt och skrämmande att vara nära dig,
där skrattar aldrig någon,
där syns man aldrig,
och frivilligt hålls man gisslan i något som invaderar
men som aldrig någonsin kan bli en själv.

Men jag vill inte flyta omkring där
och ingenting veta,
så jag lyssnar inte längre,
stiger inte av tåget utan fortsätter bara att åka.

För jag är trött på att irra omkring bland is,
glaciärers gnistrande blå toppar bländar mig inte längre,
för skönheten i övermått var innehållslös, uttråkande och ful,
inte alls särskilt vacker på nära håll.

Till slut är den enda närhet som återstår en distans.
En dörr stängs inom en och öppnas ej mer.