Kol 33

De sade saker på tv:n. Mina fönster var så smutsiga att jag knappt kunde se ut, men vem tvättar fönster mitt i vintern på 6:e våningen?. Min övre granne spydde ur sig en klagomonolog över fåglarnas skadande inverkan. Det var just de fåglarna som hållt mig uppe den dagen med, som fått mig att le. För vem säger att människor måste ha en självklart central position? Min kärlek till fåglar var liksom utanför alla hierarkier; en spegling när allt annat så tomt var. Om detta visste de inget, dessa vackra fåglar.

Farfar berömde varmt min keps; den där blå-rutiga. Han sade en massa fint som fick det att kännas tryggt i magen och jag sög åt mig som ett bi för jag tänkte att det här måste vara livet ut. och jag vadderade mig med den kärlek som var så enkel för att den inte visste allt; för att den inte stal och krävde; för att den inte kostade mer än vad den smakade. Som att gå in i ett rum där allt känns rätt, där ljuset faller mjukt och där man vill dröja kvar. Att få motta något när man minst förtjänar, men som mest behöver det.

Och så ett år till som ringar på ett träd. Ett träd har många perspektiv; på en och samma gång står det i alla elementen. Jag utsätts för ett bedömningssamtal som får ringarna i mitt kött att vilja fly. Jag undrar vad det är som ska bedömmas och jag känner mig mycket riktigt bedömd, dels för vad jag alltid saknat och dels för vad jag alltid haft i ett onödigt överflöd. Det är kallt att gräva i sitt inre som en arkeolog och till slut finns det inget kvar att gräva fram bara jord att vända på igenom olika spadtag.

Så säg mig, återfinns min jord på himlavalvet? Är jag bland stjärnor dold? Finns allt i en detalj fånget, och för vem berättar stjärnorna sin sång?