Ingemansland

Sommarkväll. Avokadosoppan är rund i smaken. Man kan urskilja svartpeppar. Över den en mild klick med creme fraiche. Det doftar vitlök av den krispiga bruchettan som kommer ur ugnen. Sedan en enkel pasta med stekt vitlök i olivolja, toppad med parmensan. Ett fylligt och lite strävt shirazvin.

Runt maten i kvällen en längtan. Så mycket dolt inom människor och som vill levas ut. Vissa känslor får inget hem. En inre verklighet är dold under stora körsbärsträd, emellan tonerna, emellan orden. Någonstans mellan fördrink och dessert glöder något gömt, något som vill stiga upp och göra sig fritt.

Något bittert i välbalanserade kryddningar. Något vasst i högtiderna. Ett hack i idyllen. Ett sår i den man vill vara. En sotad, ouppfylld längtan. Ett vemod över vinglasens räddande berusning, något solkigt på välpressade, ordentliga dukar. En inre klåda, en rastlöshet som flinar bland det välordnade trygga, och en känsla av att bli kvävd i allt det öppna.

Var lever allt som ingenstans får vara? Vad händer med det som aldrig blir? Är det fast någonstans emellan syntaxerna, emellan checklistans punkter? Ligger det fast förankrat i en väldig tyngd under havet?

Hon kände sig som en övergiven strand, när alla sommargästerna för länge sedan lämnat. Hon kände sig som en snäcka utan havssus i.