Likgiltighet m.m

I går fyllde min farmor år. Grattis farfmor!!! I natt forsade regnet ner och vinden ven så att vatten kom in igenom balkongdörren och vardagsrumsgardinerna fladdrade. Lite mysigt var det. Sov på en godistablett. Har börjat drömma hela meningar som jag sedan använder rakt av i mina noveller. Very Coleridge!

Har lånat Stig Larssons första bok av min snälla vän Eva och skall försöka att koncentrera mig på att läsa den. Har inte läst någon bok på evigheter. Vill ha en smaskig bokkaramell att suga på, som man inte vilja skiljas ifrån. Om jag skall ha ett antikvariatloft i framtiden, så måste jag ju få läslusten tillbaka.

Åker till Ystad på söndag och skall träffa en papegoja som heter Poppe. Ser fram emot detta event. Skall kanske ut i regnet i mitt regnställ en stund och plaska runt lite. Sedan skall vi ju till Erika och mysa samt se Extras.

Om jag ligger sju blommor under kudden drömmer jag då om sju kukar? Skulle nog inte orka med det i och för sig. Drömmer nog hellre om sju chokladkakor eller sju Frassrar. Hur skall man hitta sju sorters blommor? Skall jag bli en blomsterrabbatstjuv mån tro? Sju gärdsgårdar lär jag ju inte hitta i Malmö. Hilfe! Borde vara på Prins Edward Island där Anne på Grönkulla utspelar sig. Inte skall jag dansa runt någon rest linga heller eller genomgå några fruktbarhetsriter. Men jag vill dansa rusig av vin i det gröna och tumla runt i hö. Vill dofta av någon slags svensk nationalromantik á la Zorn, blotta min yppiga barm vid vatten, se kvinnorna bära något uppknäppta klänningsliv, dricka kumminsupar på en punschvaranda, skråla i natten, sjunga mig hes, se männens upphetsning rinna till av vinet, skåda gamla målningar på stränga patroner i något gammalt hus, bada galna och friska nattbad naken och fri och betrakta trädhorrisonten och känna doften från de ensliga tujornas klibbiga aniskåda, ligga fnittrandes på en brygga, jagas barfota och skoja bland barr som skär in i ens nakna fötter, rumla runt i natten med månen som enda belysning invid stugor med vita knutar och somna lugn under bar himmel med stjärnorna som vittne för mitt bultande, vemodiga hjärta.

Har pms och har inte alls mått bra de senste dagarna och jag har funderat en del, men når inte riktigt mina tankar och kan inte känslomässigt sätta mig in i saker. Tur att jag inte arbetar i en domstol just nu eller påverkar människors livsöden på något annat sätt. Jag har svårt att känna något alls för något eller någon. Därför har jag funderat på likgiltighet som känsla.

Likgiltighet hos andra människor är nämligen det som jag har svårast att hantera. Det gör mig obehaglig till mods när det vänds mot mig personligen och jag blir osäker. Är likgiltigheten i själva verket bara ett sätt att överleva, att frysa sig själv och blockera ut och stänga av känslor? Är den i så fall ett sätt att rädda sig själv? Ett skydd? Eller kan det vara så att likgiltighet bara är vad den är, nämligen ett ointresse för något och en oberördhet, dvs att något eller någon inte betyder något alls för en? Är likgiltighet att man är så spytrött på någon och alla dens egenheter att man skiter i om den går i döden?

Kan likgiltigheten också var en självupptagenhet och en brist på empati, dvs att man mår så dåligt att man inte orkar bry sig? Eller så bryr man sig bara inte? Någon sade att likgiltighet är motsatsen till kärlek. Tycker ni att det stämmer? Är likgiltigheten ett tecken på att det råder brist på känslor för något eller någon? Är likgiltigheten en reaktion på något som gått alldeles för långt; ett ställningstagande? Är likgiltigheten återerövrandet av ett oberoende, och ett sätt att gå vidare mot annat som är nytt och friskt? Är likgiltigheten ett adjö till sina känslor för något eller någon? Är likgiltigheten också en känsla?