Betraktelse av blodträd

Det bara står där och kastar sin majestätiska skugga långt över vägen.
Jag brukade plocka hela grenar av det till mina konstiga buketter.
Trädet sade aldrig aj när jag stal från det,
utan såg bara okuvligt på mig emellan sina grenar.

Granatfärgade blad som lyser rubinröda i sol;
och är mörkt purpurfärgade i skuggad väderlek,
kronan en väldig katedral ovanför mitt huvud.
För man kan gå in till träd och söka skydd,
längst inne välskyddat under lövverket är ljus fånget.

Jag minns att det en gång satt en Kokaburra i trädet.
Den såg ut som en sagofågel från en annan värld,
men den hade bara rymt ifrån Folkets park.
För trädet kvittade det lika.
Det bara betraktade allt lugnt som det gjort i så många år.

Trädet såg mig alltid från sidan trots sin reslighet.
Det bedömde aldrig.
Det spelade liksom ingen roll för trädet.
Och jag sade till trädet att jag vill låna grenar av det
till min brudbukett, om jag skulle gifta mig någon gång.

Purpurgrenar som passionens glödande ryggrad,
gnistrande höströd bädd att lägga sig ned på
och tumla runt i,
Kvistar av glödgat ljus att lysa upp grå kvällar med.,
och vakna till värme röd mellan lakan,
ett ömt famntag i tidig morgon,
som utsikten bordeaufärgad under träd