Så där lagom ödmjuk

Det är hett. Kajorna kippar efter andan med sina näppar vidöppna. Jag doftar på en starkt cerise nyponros i en lummig nyponhäck. Jag har min gröna klänning på mig och smälter in i busken som i en tavla av Waterhouse.

Jasminens tunga doft gör mig berusad. Jag sover naken om nätterna och sträcker fritt ut min efter sömn trånande kropp mellan svala, väldvädrade och krispiga lakan. Lakanen har fortfarande våren i sig, men högsommaren trängde undan den kära försommaren och man känner sig lurad på en känsla och en särskild längtan som man under vintern vårdat i sitt känsliga hjärta att ta fram i försommarens lätta brisar och magiska kvällar intill marschallers lockande ljus.

Nu vill man alltid vara naken och aldrig begränsas av skavande kläder. Man vill befria sig från gamla paltor och inviteras till syndiga nakennattdopp, där ens varma barm sväljs av vågorna så attman guppar viktlös och mottaglig.

Har köpt en röd klänning trots att jag vill vara naken. På stan sade en kvinna att den var vacker. Min vän Eva såg mig använda klänningen från balkongen och komplimenterade den. Även fler vänner har berömt den.

Jag köpte en knallgrön klänning och en vacker ung kvinna stoppade mig på stan och undrade var jag köpt den och sade att jag såg bra ut. Så tur att inga människor ser mig naken på stan för då hade det väl blivit upplopp.