Fantisera och paranoiera

Kaninrumpor mellan grönt gräs; vita stjärttussar som kontrasteras mot svarta råkors mustiga färgnyanser. Brungrå kaninisar som fryser sig lik stenar för att ej synas och märkas. men jag märker er ändå och ni glädjer mig. Vill vara bland er. Ibland fryser jag mig och går långt in dit det är varmare och fridfullt att vara; djup in i mig och stänger igen mina inre dörrar. Här kommer ingen in.

Jag stryker dig över kinden. Ditt ansikte är höstkyligt; dina kinder rosiga som frostig, rodnad senfrukt från lugna trädgårdar, avsides i stillhet. Jag vill nå det som är du utan att fastna i det som också är du med det jobbiga i mig som också är jag och kladdas ihop och aldrig hitta ut igen ur irrande labyrinter. För jag vill smeka dig i tystnad och mjuk äkthet. För jag hatar att spela och låtsas. Jag kan i och för sig spela för bra för det lärde jag mig mot min vilja för att överleva, men vill inte då det är meningslöst och tidskonsumerande, samt tar tid och får mig att må dåligt. Jag vill komma befriad ur askan och aldrig mer tänka på spelen och nederlagen och lämna all spleen om det inte finns en vilja att förändra vissa saker, och ägna sig mer helhjärtat stundtals åt leken utan distraktioner. Inget begär jag men ändå en del för jag vill ha det som är viktigt.

Din mun smakar friskt kallt av din promenad. Du har sträckt ut dina rastlösa lemmar mellan husen på gatorna i en rask och hetsig promenad som bara vill få ut saker ur systemet och där du inget ser och tar in. Opåverkad för miljön omkring dig är du. Du är immun mot mig.

Vill att du skall se in i miina ögon medan vi ägnar oss åt varandras kroppar. Jag vill att vi skall vara där när vi tränger in i varandra. Det krävs ingalakrobatiska krumkilibukter och kamasutrerier att fly in i, inga instrument och leksaker att gömma sig bakom för att man inte har modet av att se varandra och verkligen röra varandras inre i tanken. Sex kan vara så ointim och det kanske kan vara bra ibland men kan oftast kännas helt onödigt och överflödigt och fullständigt meningslöst. Då älskar jag hellre med mig själv och använder händerna Gudinnorna gav mig, än att ägna mig åt något mekaniskt frånvarande juck in och ut.

För du vågar alla syndigher på världskartan men du kan inte se mig i ögonen. Du skäms inte över att visa din kropp i alla ljus men du vågar aldrig visa dig. Och du kan stå upp rent fysiskt men aldrig stå upp för något. Och det gör mig besviken. Det kan jag aldrig älska någonsin för feghet är så avtändande och det gör ont. Du lämnar en lapp vid min säng när jag sover för du kan aldrig tala direkt till mig för du är rädd för mina jobbiga utredande diskussioner och jag fröstår dig verkligen men jag reder hellre uts aker här och nu så att min kropp kan släppa allt och inte älta sig fast för inget kan man inte förhålla sig till , och jag vaknar stel och ensam. Det doftar av dig mellan lakan, men du är inte där. Ibland hör jag att du sagt till andra vitt och brett vad du tycker om mig emn du har inte ryggraden att säga det till mig, men du kan knulla med mig i mörkret och jag du på natten men inte att hålla i handen på dagen på stan bland människor, när nog kon se och upptäcka för du skäms för mig när du inet är fyllekåt och jag råkar vara till hands.

Redan långt borta i din dags efterskräck är du i flykt från dig själv, rädd att utveckla känslor och vara i kontakt med vad du känner; rädd att du kan komma att behöva mig och tycka om mig. Lätt att ligga med någon man avskyr och är likgiltig inför, men svårare att famna någon som betyder något.

Morgonljuset är kallt blått och jag fryser. Din ögon är kalla när de ser på mig inuti mig. Och jag känner mig utnyttjad, billig och övergiven fast jag inte är det rent fatiskt men kaotiskt i känslovirret. Inte lätt att vara kvinna, inte lätt att vara man, inte lätt att vara kvinna och man, då marken skall inmutas och hierarkier slår upp likt hotande blommor; och en maktkamp inleds; Rousseau visar sitt fula tryne. Jag är björnen, missanpassad och mig kan man inte ha i möblerade rum, jag snavar i överklassdanseriet,alltid ur takt med allt utom råkor, och jag skiter i er etikett och tuggar demonstrativt på era satans salladsgafflar och amerikanst bröllopsmög för jag vill inte ha dem men ändå ha något av det, och jag rä inte normal men vill ibland ha det normalt tråkiga, för jag är tråkig och jag vill sinnesfriden och befrielsen från det som ej är bra inom mig och när det möta det som gör on i andra. För jag är normalitetsprojektets missfoster och ritualernas borne fiende, men jag spelar furstens alla sociala roller så bra och jag flyter och hittar in i er men jag rä öm och vill det vackra, alltid det vackert fria som det är under allt.

Mina mamma förskräcks för att jag röker och ej bär trosor samtidigt. Jag är en kvinna som vägrar inordna mig och att överröstas och jag tänker vara stark fast ni vill göra mig svag. Jag var ett obstinat barn som tvingades gå i skola för att lära mig vara, men nu omprogrammeras jag av mig själv. Min inre röst bär mig fram och jag litar på den i den fragmenterade tillvaron omkring mig; i stenmiljö där min estetiska själ gråter.

Men känslan säger annat än förnuftet i övergivenhetens morgon och jag ryser, denna gång av obehag. Och du rusar på andra gator bort från mig allt jämt och jag gör te och försöker att drabbas atv akut amnesi för det är lättare att bara glömma.

Jag behöver inte ta del hela dig, men vill känna in hela dig. Vill inte ha dig här jämt. Jag orkar inte det, men jag vill vara trygg emd att vi finns för varandra när vi behöver det men att vi kan ha våra egna rum att gå in till också. För det är en myt att man kan få allt från en enda människa. Det är att pressa på och förvanska. Din andning mot min hud. Ändå kan jag inte dela dig, men jag vill inte äga dig. Jag vill vara fri med mig själv och njuta utan komplikationer. Jag vill kunna förhålla mig och vara emellan ytterligheterna och finna ett lugn i passionen och bara få lov att vara mig med mig och med dig utan att analysera och paranoiera.