Öm kyrkogårdsbetraktelse i morgonen; Livet en dröm

Jag traskar längst kyrkogården
på välkrattade grusgångar,
strör cigarettaska bland annan aska;
en död möter en annan,
och en längtan flyr ut i lövhögarna
som kyrkogårdsarbetarna raffsat ihop i den tidiga morgontimmen

Ljudet av raffsande krattor så rogivande i morgondiset
och jag drömmer om att lägga mig ner i de guldbrokiga högarna av löv
och bara drömma ner där och bort,
men jag vill inte starta fler bränder nu.
men den grå himmlen är ju så lockande stjärnlös idag,
och duvors vingar så vackra när man betraktar dem nerifrån

Mina steg så dova mot grus,
nedaför,
under jord ligger ljuddämpande kroppar
och förvandlas till något annat,
för himmlen ovanför är fri utan begränsningar

Inskriptionen på min favoritgrav säger "Livet en dröm"
och det är de dödas budskap till mig idag,
de känns så närvarande
och levande vakna,
när man inte genom seanser försöker att frammana dem,
över allt syras de igenom i alla aspekters ljus

"Min eld är störst i Sverige"
och glider ut i vackra lövhögar
Min eld måste få en boning,
att röra sig i,
för jag sätter eld på allt till slut.

Småfåglars kvitter är så njutningsbart klart och lågt,
som viskande döda stämmor,
som värmer mig likt det vemodiga skimret över gravstenar,
för man måste se en kyrkogård med känsliga, sömniga morgonögon
för att se klart,
det krävs ett särskilt otydligt kisande,
och det känns som kväll
och jag är skyddad av mörkret
och räddad från allt skarpt granskande ljus

Fimpar min cigarett utanför grindarna,
allt annat vore ett övergrepp på en plats fortfarande vacker,
en hädelse i fler tidsled.
Utanför bor de som skall vara så levande men aldrig är det
och det är så fult där;
grinden ett skarpt hack emellan tider

Jag kan inte alltid fly in till kyrkogårdar och där leva ut mitt inre.
För vad är livet utan lust och utan åtrå?

Tar hissen upp till lägenheten,
vilket dåligt val,
får dåligt samvete för jag borde leva bättre,
detta var slutet på jobb- och festtobakeriet,
denna gång,
lovar jag mig.

Jag tar en chokladpralin med kolafyllning för att få bort röksmaken i munnen.
Den smakar inget särskilt,
förrökt choklad,
bränd kolakropp från Coops lösgodislådor.

Vet att jag borde äta,
men kan inte,
min hunger är efter annat,
som inte går att mätta,
och jag orkar inte att ha fler döda
saker i munnen,
det finns ingen plats
för jag är så mätt på så mycket
och särskilt på mig själv.

Jag tar en cola light för att orka göra allt som skall motverka min inre splittring,
för mitt jag spretar alla håll
och det är ruskigt svårt att hålla ihop allt
och för världen visa en enad persona,
för det är så mycket i skallen,
en våldsam överbefolkning,
som får hjärnbarken att vibrera,
som asplöven på träden,
och orgnen att förnimma liksom att någon rotar i dem vid en operattion utförd med endast lokalbedövning,
för att ta ut passionens meningslösa appendix,
ingen smärta men obehag som inte narkoseras,
vilket är långt värre
trepanation, genocide och trippelfödslar
simultant i all oändlighet under ovisshetens kalla ljus,
där lyktor orosamt klämtar efter andan i snart novermberrusk
och man undrar: - Är detta allt?
Som att följa livets alla checklistor
fast helt utan inlevelse och känsla.