Tystad

Känner mig helt urlakad och tyst. Kommer nyss hem från jobb och kurs. Kan man vilja sluta innan man knappt börjat? Det går bra, men jag känner mig ständigt i tjänst. Allt är mikroskopisk noggrant, som att en mugg vatten skall bäras in till en patient prick på minuten en dag, och jag mottager fulla instruktioner på varje steg. Känns som om man är en idiot. Ett förkläde med smulor som ligger en minut på diskbänken, för att jag blir upptagen med att hjälpa en vårdtagre, tas genast bort som om det bestod utav ebola och det känns som jag är ett litet barn som begått en dödssynd.

Och det kacklas, gnälls och suras samt pratas skit. Överallt ses problem, och ibland bråkas det om mig som om jag vore en överflödig barlast som ingen vill välja på gymnastiken. Socialkompetens noll, och noll handlingsutrymme så fort jag vill göra något. Känner mig ofri. Säger: vi kan väl hjälpas åt alla så går det bra. Det går ej hem.

Sedan sägs det att man skall ta initiativ, men det tillåts ju inte, och attans nu gav jag någon en tesked för mycket gröt. Kan detta vara det viktigaste perspektivet? Det debatteras om anhörigpriser på kakor och jag teleporterar mig bort. Jag vill snacka om vårdtagarna, men det verkar inte prioriteras. Jag vill bara vara glad, jobba och fokusera det istället för att tjfsa. Det går ej. Attans nu var det fel minut för att ta ut soppåsen. Det är för många kvinnor och jag saknar manliga kollegor. Jag får ej dricka kaffe när jag vill utan måste vänta tills alla kollegor satt sig. Det känsn som dagis. Jag är känslig och bryr mig. Det är en överflödig valuta. Jag vill lära mig och inet få såriga öron.

Jag säger att jag förstår varför en anhörig rä somd en är. Då säger någon att det inte är rätt att lägag över det på personalen ändå, och jag håller med men säger att alla människor projicerar på varandra hela tiden. Då säger ingen något. Jag säger inte att det är ok. kan man inte vara empatiskt generös om man orkar? Är det fel att försöka förstå? Det är väl mest vad jag äegr att vara generös med.

Jag är fullt medveten att jag inte tillhör någonstans och begär inget tillträde. Blir bara trött. Någon i personalen har basillskräck och är efter mig. Varför vill personen inte göra något åt denna rädsla? Jag dömmer ingen, men skall man styras av sin egen rädsla och styra andra med sin rädsla hela livet? Är det ok? Kan jag vadera mig innan jag går till jobbet, med ett fluffigt får i varje ände så att jag slipper möta människor? Vill ha ett fluffilter emellan.

Det gillas inte att jag pratar med de äldre och kommer så väl överens med dem redan. Jag skall helst inte prata med dem alls och bara klaga. Jag förstår inget alls. Jag känner mig emotionellt dränerad, glädjeåterlåten. Brbetsglädjen beskärs kraftig och jag bevakas hela tiden som en lilleputt utan någon som helst hjärna. Det hämmar mig och gör mig orsäker att ha folk kikandes över axeln hela dagen. Ser inte var stressen är någonstans. Vill bara jobba effektivt, men man segas ju ner hela tiden. Måste det ältas sådan som varit och ännu inte kommit. Är det så fel att kommunicera med vårdtagarna?

Men det går bra. Jag får se hur stora liggsår läggs om och hur proteser sätts på, klippa upp kateterpåsar och sterilisera urin. Sednan går jag en delegeringskurs, och det känns så skönt att få lova att vara en tänkande människa utan att hålla tillbaka hela sitt jag. Nu väntar maratonjobb och mer kurserier. Ibland känner jag att jag vill fly till landet. Måste söka fler jobb dock, översätta och skriva. Orkar inte fotografera ens, är tystad, men fotograferade imorse. Känner mig som en urvriden trasa som bollas runt. Alltid redo! Vill krypa udner filtar. Vill bli förstådd för bara en sekund, få en kram och bli serverad en te. kan ej slappna av. ALLTID REDO!!! Det går bra men jag förvirras. Vad gör jag nu? Längtar att dofta på mossa, längtar skog och katter och att i någon vila. orkar ingen amorösitet, det är kroppstyst även där.