Näring till de dödas jord

Aska från cigaretter mot de dödas förstelnade aska. Kransinlämningen och en tjäle nu djup in i jorden. Snart kommer dämpande snö och täcker de dödas ansikten. Kalla flingor mot mitt ansikte tills huden domnar bort; kyssar från kalla frostläppar mot min kind. Iskallt pirr längs min känsliga nacke, hett. Fötter som famnar fötter under caféborden och glömskans befrielse. En het lattemugg i dina händer. Dina hädner har rötter och förgreningar. De är mönstrade som av en stjärnhimmels irrande, rastlösa väg, utmarkerad. Din isblåa färg in i mig. Jag sitter och gungar i ditt iris mörker. Mitt bärnstensögas varma ljus omger mig. Och jag tecknar ner dig i tabken. Där får du bo att migg fritt famna i skuggan av tid en flykt utanför allt.

Pratar med en trevlig kyrkogårdsarbetarinna som raffsar löv. Mullen till de dödas jord skall fraktas bort. Hon vet inte om den skall användas till något men hoppas det. Det är romantiskt för mig, men ej för henne, att betrakta henne arbeta ömt och varmt i en lusekofta. Ljuset ligger mjukt över gravar och ramar in. Det är en perfekt dag för fotografering av ögons känsliga vakenhet och ta in det som stärker och skyddar, att få flöda fritt igenom systemen och att stänga ute det som begränsar hårt och kyler ner som is i ådror. jag förfrostar mig loss från dåtidens ok, och från tankars grova tyngd. Glopor lämnas fria för varma rum, i anden. A room of one's own, att skapa sig världar att kasta sig ut i och gå in i i mig, och kanske i dig.

Jag hör raffsandet av kyrkogårdslöv från mitt fönster i lägenheten. Det lugnar mig; och jag minns de som dött för mig såväl levande som riktigt döda. Talgoxar, köttmeisar på min balkong och det sprattlar till i mitt hjärta. En te på mitt mörka och gröna skrivbord. Jag skriver i min lila, vackra anteckningsbok och njuter. Min lila orkidé sover i fönstret och "lampan stirrar ljus". Det är ett Ekelöf ögonblick. Min krusiga lilla cyklamen vårdar mjuk och stilla mina trötta ögon. Jag är feberyr och stark. Och drömmen strömar fram i mig. Kyssar längs ryggraden i sepia som i en film från förr. Kroppsdofter och gulnade avlövade blad. Murgröna som slingrar sig runt mitt hjärta. I ett naket träd sitter två skator och karmar in sig i varandra.

Och det är en glädjens rusiga tystnad. Allt är vackert. Allt är jag och allt är du, som steg bortåt i svala ord men ändå i heta omskapande syntaxer, i min rytm som flyter in i din för ett ögonblick. Och jag följer träden under kronverkens stilla katedraler. Bort jag går i frid.