Och ord som hemsöker

Ibland förlorar man sin värdighet. Ibland gör man fel. Ibland bedöms man när man är som sämst och tvingas leva med konsekvenserna. Ibland har man inte tillgång till sig själv och trängs undan. Har inet sovit. Har ridits av maran igen och inte kunnat sova alls. Har varit uppe mitt i natten ochs krivit.

Jag måste vara stark. Jag har inte råd att låta mig påverkas av människor. Jag måste fokusera på mitt tunga arbete, på mitt skrivande och fotograferande; på det andra rummet för annars räcker jag inte till. Jag kan inte ge andra makten att påverka mig. Jag måste ståla mig. Det är inte jag och det ekar ur det förgångna. Men jag måste. Alla motgångar är stogg til min litteratur. De ger nyanser till mitt skrivande och kan användas. Erotik, förälskelser osv, var finns de i ett längre persepektiv? Men orden överlever.

På kyrkogården utanför sover de döda. Jag kan se deras ögon som stjärnor från mitt fönster. Flitens lampa; imma från lyktor. Kärlek från munnar mellan andra. jag står utanför och betraktar. Äter en bulle (har nu oficiellt blivit en skåning när jag inte längre säger fralla) med mörk mollbjörnbärssylt och dricker en kopp lady Grey med en sorgetår i som grumlar. Och jag tänker på bärnstensirisar mot kalla havsögon;och att dricka ögon som portvin och att röra vid hud som silke; att dricka purpur. Och konversationerna som upphör och konsekvenserna av att man mår fel vid fel tidpunkt och gör fel; sätter sig öevr som i ett metaperspektiv och vill förstå sig blodig.

Snart skall jag gå igenom en morgonstad i rasslande löv. Men du är aldrig där bland tomma läskburkar som förs fram av vinden. Och du kommer aldrig vara där; dina ömam ord i ide, i värmen hos någon annnan. Skulle vilja ge dig ett mjukt ljus som inte bländar dina ögon. Men inget som är rätt kan jag ge. Och inget som är lagom kan jag vara med mig själv och med dig. Jag väger för mycket på hanubus våg. Själen för tung för att älskas; hjärtta ett grustag som blir ett valv som öppnar sig inåt och jag drar mig undan i mig själv och försvinner. Alltid för mycket. Så jag följer träden bort från dig till ett språk som bara är mitt.

Tror jag fröstår fast jag bara kan påverka mig själv och ingen annan. Har lärt mig misstagen och gör ej om dem. Jag kapslar in mig i mig själv,i röken från dina läppar coh jags er dig vid en kaffe kopp i samförstånd innan den stora förgiftningen. Nu sitetr du med någon annan och jag besvärar. Det är jag mot er. Så svårt att inta en helt annan position som man ej är bekväm med. Blev kvar där i skogen och trädens armar slingrade sig runt mig. Jag tappade dina ord. Jag kände mig som ett barn som söker och sig förrirar. Och fristaden i dig drogs bort från mig. Och jag vilade aldrig, bar på en sorg, ett mollackord och blev aldrig densamma igen. Fagottens sång blev min och jag skrek inåt medan jag log utåt.

Jag klamrar mig fast vid en spillra av dig, då du inte skydde mig. Men du försvinner. Din röst är borta, så även din doft. och du svarar inte från foton i sepia. Hur går man vidare? Hur gör man då? Jag rör mig alltid som pendylen mellan tempusen och fantasins världar. Hur kan man gå vidare med någon som inte förmår? Vi skapar våra egna slut, det blri inte så vi vill och vi missförstår varandra, gränserna överträds för måmga gånger, och något kan ej räddas och dör. För kärleken är alltid mindre en det den kämpat i mot coh så blir summan av premisserna. En oro i mitt rastlösa hjärta och en ensamhet bland människor, som äter själens fria ytor.

Jag förstår, men mitt hjärta skräms. Något kliar och gnager. Vi får alla ta konsekvenserna av våra val och andras. "Människan är dömd till frihet"

Måste jobba. Texter skall sammanstälals och öevrsättas. Hålen skall fylals och checklistan blir min totala räddning. Hur kan alla vara så säkra. och vad händer med det som berövas en och aldrig kan bli? Idéer som famlar ut i intet. I min dröm ett loppantikvariat på en vind på landet, en litet mansbarn som heter wiliam med små ögon som sprinegr omkring. Hundar, katter, ett bibliotek med stege, gamla möbler, ett badkar med utsikt, mörkerrum, en skrivarhörna, stövelföter osm plockar svamp, och inre frid och försoning med sig själv och enkelhet och lugn oche n passion som riktas bara mot livet.