Kyss inåt

Ute på kvällshimlen liknar molen ett landskap hos Turner. Penseldrag och havet som stormar mot himlen. Inom mig stormar som vänder om och inåt. Det är samma vindar och samma stormvarning febrig mot ryggraden....

Som leds man av sin egen storm och först finner ro i bombastiskt färgkaos från konstnärenss pensel. Han vet mitt inre och han tar upp mina stormar till stjärnorna.

Som om benstommen i mig bestod utav stjärnstorm. Min grund är de vilda vindarna längs hedarnas karga mark. Och jag ropar ut igenom konstnärens pensel, men mitt skrik är lika tyst och färglöst som stenens.

Ramlös rör sig himmlen ikväll. Den skriker inåt och kliver rastlös ur konstnärens färger. För min storm äger inte fägernas begränsning. Den är bara min.