The confessions of an overeater

Nej, dra inte ner mig till Dantes tredje krets och sätt mig ej bland frossarna! Jag måste få förklara mig, försvara mig. Jag är inte alls som dem. Låt mig bikta mig och för er redovisa en lista på min värsta förtäring, och låt hoppet för alltid fara när ni här in träder.

Nej, inte var det jag som drack ett stort antal glas rött och vitt vin samt öl. Det måste helt enkelt varit någon annan som mosade i sig en mängd olika former av choklad, smågodis, kakor, bröd med vetemjöl, mozarella, parmensan, nachos, nötter, oändliga glas med kaffe latte osv. Ni blandar ihop mig med någon annan mycket hemskare person.

Nej, straffa mig ej för brist på karaktär. Jag åt vulgärt och äckligt så jag väckte anstöt; det erkänner jag men jag försökte bara med mat fylla allt det som fattas mig. Men ju mer jag åt desto tommare blev jag. Jag åt mig längre och längre bort från min egen sviktande betydelse och vad jag egentligen gör på denna planet. Jag åt mig till en stadig sockerbakfylla, men något kunde aldrig dövas. Jag föraktar detta låga känslofrosseri och hur man kan göra så mot sig själv. Jag liksom desperat kramade maten och sökte i den värme och kärlek.

Käre Lucifer, skona mig för jag är redan i helvetet! Ta i dina tullar allt som tillhör mig, vilket ej är mycket! Väg min drömska längtan på din våg och upptäck att den väger mer än min godhet. Ju mer jag väger desto mindre är jag värd för mig själv.

Så jag är ingen frossare, då saknad jag äter. Jag stoppar mekaniskt i mig min stora sorg efter mig själv. Här i staden hör jag ej hemma. Det är inte jag. Jag äter och trampar luft. Jag är bara en sträng av lila i allt det grå.