Och in i drömmen jag flyr

Pionerna hänger med sina regntunga huvuden, då jag drar in efterregnets friskhet i näsan. Graven är vildvuxen och vacker. Kring den hålls inga häckar symmetriskt fångna av sura kyrkogårdsarbetare. Allt växer fritt omkring den nästintill gömda stenen utan namn och levnadsår. Bredvid sitter jag på en sliten och anspråkslös bänk.

Jag inser då i hela min kropp att om det dåliga i dig smälter samman med det mörka i mig, så släpps något farligt ut i världen som vi aldrig kan låta bli något. Det slutar här. Så jag kväver det av dig som finns i mig och ser mig inte om. Bredvid mig känns kyrkogårdens invånare så levande, då jag uppgivet lämnar dig så som du en gång övergav mig. För jag har skog och hav i mig. De kallar på mig.

Så jag flyr ifrån kylan in i drömmen, där jag värmer mina frusna händer kring en tekopp. Mina darrande läppar tar försiktigt små klunkar. Sitter sedan där i drömmen och bara drömmer. Min kropp består av blod och längtan. Jag vill ta dig i handen och gå till skogs, låta våra trånande fötter trampa på mjuk mossa. Och där inga vittnen finns än träd och underbara djur, ska jag fylla ditt ansikte med ömma kyssar. För när jag ser ett träd, en kotte, en skogssnigel så ser jag något annat, så mycket mer. Och när jag ser dig och hur vacker du är så öppnar sig ditt inre i tusen möjligheter, och innanför din hud något ännu mer underbart än ditt sköna skal.

Jag låter dig sova vid en bäck med ditt huvud mot en sten. Nyss omfamnade vi varandra över ljungens lila blommor med himlen som enda tak. Jag plockar blåbär som jag kärleksfullt matar dig med. I skogen öppnas du upp och jag ser dig i ett annat ljus. Runt dig en längtans skimmer.