Empatins natur

En del händelser har fått mig att fundera över begreppet empati. Är det självupplevda ett villkor för empatins existens överhuvudtaget, eller har vi människor en starkare inlevelseförmåga än så? Vill vi kanske inta vara empatiska. Orkar vi ej bemöta människor där de befinner sig? Är vi verkligen så fega?

Jag har märkt att empati blir lättare med en viss distans. Den får då formen av en intellektuell lek, där man inte behöver investera något känslomässigt. Hur kan det någonsin vara rätt att känna stor empati för plötsliga katastrofer lång borta, och samtidigt hysa åsikten att en hemlös i ens närområde som långsamt går ned sig bara har sig själv att skylla? Ska vår empati bara räcka till för vissa personer som enligt vårt omdöme förtjänar den, eftersom deras situation är utom deras kontroll? Är empati så morlisk? Vad säger den om personen som hyser eller inte hyser empati? Kan avsaknaden av empati ibland vara bra för ens egen överlevnad?

Och varför är de människor som har det bäst inte generösa med empati? Har distansen till den som har det svårt, blivit för stor då? Kan man inte alls tänka sig att man själv skulle kunna råka ut för samma sak? Man själv skulle ju onekligen ha agerat mer föredömligt osv. En dömande attityd är så lätt att hålla, medan en förlåtande kostar mer av den enskilde personen.

Kan man ha olika motiv med sin empati, som exempelvis att känna sig god och att kontrollera någon annan? Trots allt är väl empatiska handlingar, vad nu motivet än må vara, bättre än inga alls.