När fiktionen slår tillbaka

Idag såg jag min egen karaktär på stan och det mest otroliga hände. Jag blev svartsjuk på min egen skapelse. För vad händer när det vi skapar får eget liv? Fiktionen slår alltid tillbaka på en själv, för så går det med all förfalskning till slut.

Där var hon i alla fall min huvudperson fritt handlande, och jag kunde som författare inte styra hennes liv längre. Hon hade fått ett eget liv utanför min romanvärld. Nu skulle hon utvecklas, älska och hata, och inget skulle jag kunna göra åt det. Det var bortom min makt. Han var redan friare än jag. Det blev ej som jag tänkt.

För till och med en karaktär gör som den vill, och eftersom min fantasi är så oerhört stark så gör verkligheten mig alltid så besviken. Den är ofullkomlig. Slutligen gör bara alla personer det de innerst inne vill och det kan man ej alls påverka, vare sig det är verklighet eller fiktion.