Missbruksförälskelse

Vissa saker lämnar en aldrig. Vi har alla våra ventiler. Dock får en del av dessa ventiler motsatt verkan och slår tillbaka mot oss själva. För kvinnor idag finns en rad fasta sätt att protestera mot sin roll i samhället. Ett av dessa är att ta ut all sin frustration och sin sorg på sin egen kropp, att fly in i självföraktet för att man är så mycket och att ens hela person ej får någon plats i världen. Vad som borde vändas utåt äter istället upp personens inre.

Jag talar om ett matmissbruk, där man hela tiden intalar sig att man är frisk. I själva verket är det enda som händer att missbruket tar nya former. Först räknar man kalorier och lägger upp en strikt diet, sedan blir man hälsofanatiker för att övergå till att bli träningsnarkoman och slutligen att isolera sig helt och hänge sig åt hetsätning.

I allt detta ligger en besvikelse på den egna personen för att man inte lever upp till sina egna krav. Man kan aldrig vinna. Det ligger i sakens hetsiga natur. I exempelvis träningen ska man kompensera för allt som inte gått perfekt i ens liv. Det blir en ohållbar situation. Men på löparbandet på step up brädan och i boxningsringen är man trygg. Där krävs inga sociala spel där man begår våld på sig själv. Pressen i träningen kommer bara från en själv och aldrig får man semester från sina enorma krav. Aldrig är man bra nog för sig själv. Det är dubbelt. Träningen är vad som räddar en samtidigt som den förstör en. Missbruksförälskelse.

Det är så ensamt att isolera sig i kalorier och träningspass, och ditt in når inte någon. För ingen kan älska en om man inte är pefekt tränad, smal och vacker; allra minst jag själv.