Det som inte får finnas

Jag hör bara fagotter. Deras dova toner skär igenom allt, och jag sjunker allt längre in i mig själv. Ser till gör jag att jag för alltid är dold djupt där inne, onåbar. För jag vill inte se det i mig som jag älskar. Alla färger måste utplånas i ett enda drag.

Det finns inga lurviga St Bernads hundar i sökandet efter mitt försvunna jag. Det finns inga vänliga män i orange regnkläder och med termosar i sina händer.

Jag tittar på utifrån och uppfattar bedövat att någon pratar om mig bakom en halvstängd dörr. Jag bryr mig inte längre om vad den säger. Orden singlar ner som döda löv i höst. Tyst är min röst. Den flyter omkring utanför mig som en främling, och i spegeln känner jag inte igen en enda del av min komposition. Det ekar i mina ögon och mina fotspår leder bort. Marken är hård och möter mig inte.

En blek dröm svävar ouppmärksammad ovanför mig. Den är så skir att den lätt krossas av hårda skor och kvävs i det högljudda. Den har inga mandat i världen, från värmen den sig vänder. Mina konturer flyter ut när jag jagas ut ur mig själv. Inget håller nu ihop min person.

Du kan säga att jag nu lyssnar till andra toner från andra mer uppsluppna instrument, men mina öron har vant sig vid fagotter. Ur dem rinner svärta som suger upp mina konturer. Jag säger till dig att ett av mina ord kanske faller framför dina fötter, en dag. Kanske ser du mina konturer bland löven, men jag är inte där.