Yogaprovokationer

Jag är explosiv. Det är inte Yoga. Trots att jag ej försöker att jämföra mig med mina duktiga yogamedutövare i perfekt balanserade klädedräkter, så kan jag inte låta bli att märka att jag är som en flodhäst bland gaseller. Jag beter mig som en elefant i en porslinsbutik. Jag är här den felande länken i en vacker symfoni, något som illa stör ögat. Jag framstår också onekligen som en ilsket sprattalande aladå´b, en skam för mänsklighetens fysiska utveckling.

Jag anstränger mig verkligen så hårt jag bara kan att ta prestationen ur yogan, men även här blir allt för mig en tävlan. Jag vrider mig själv nästan ur eld för någon smidig person är jag ej; och om du vill se mig göra lotusställningen så får du nog hugga av mig mitt ena ben. Dock har jag nog ett visst underhållningsvärde där desperat sträcker min kropp i diverse konstiga riktningar, och jag förstår aldrig hur yogaläraren kan hålla sig för skratt. Genom klumpiga gester försöker jag att imponera på honom, för det är ju det yoga handlar om.

Jag fick tidigt lära mig att man är bara vad man presterar, och då vågar jag ej tänka på vad jag är nu. Jag försöker att lära om, men det går ej. Kärlek är något man förtjänar. Så är det bara och får man ingen, så har man misslyckats i sina prestationer och är otillräcklig som människa.

Jag är så sjukt rädd att göra fel och att vara dålig och fet. Som ni säkert märker har jag helt missuppfattat poängen med yoga och upprätthåller mig vid fel saker. Jag tänker fel, för yoga har naturligtvis inte att göra med uppvisning och poser. Livet går ej heller ut på att blända andra människor med sitt genialitet på samtliga områden. Andra personers acceptans och bekräftelse kan man ju inte söka. Då blir man olycklig om något.

Trots allt är jag mycket uthållig och fokuserad under yogapassen. Ibland går jag in i mig själv så pass mycket att jag blir starkt känslomässigt påverkad. Dock kan jag inte låta bli att undra hur yogaläraren uppfattar denna gråtande klumpkvinna.

Jag har en hel del att lära mig av yoga.