Råkförälskelse

Inte kan man föredra fåglar framför människor. Så kan man väl bara inte tänka. Det går ju inte. Men när jag går där helt stackato i fulstaden bland ljudföroreningar och rytande trafikmonster, så är det ej människor som ger mig spontan glädje.

Inte kan man spegla sig i en råka, kanske du säger. Inte kan man känna samhörighet med ett fjäderväsen. Du suckar. Frågar mig sedan hur djur kan vara mer värda än människor. Jag säger bara: måste det vara tvärtom?

Men när jag längtar bort från allt som är mänskligt och vill ställa mig utanför alla hierarkier, var är du då? Bland råkor vill jag vara. I deras svartblanka ögon vill jag speglas. Så är det bara.

Jag längtar skönhet och råkor är så obeskrivligt vackra. Mina ögon tar tacksamt in era lila-gröna skiftningar, där ni sitter som löv i trädens kronor. Får jag vara med i er koloni?

Min kärlek till er går ej att beskriva, så jag försöker inte ens.