Inget

Jag går av på en tågstation där inget finns. Tågpersonalen frågar mig oroat gång på gång om jag vekligen ska stiga av där. Det kommer inga fler tåg på timmar. Ingen brukar någonsin gå av där. Men jag är orubblig, som vanligt, och kvar blir jag i ett dammoln. Sitter gör jag på en sådan där gammal bänk som bara finns i filmer. Vanligtvis sitter gamla män på sådana bänkar, men nu sitter jag där och bara väntar.

Allt är som kulisser. Så overklig känns min tomma tågstation. Jag är inte rädd för gröna monster eller farliga våldtäktsmän, där jag sitter. Inga andra människor fruktar jag. Det som finns utanför mig stälv utgör inga faror för mig. Istället väntar jag ut mig själv. Här finns ju bara jag. Det är tyst. Inget rör sig och jag undrar om det som kommer inifrån mig är gott eller ont.

Jag är ensam på en övergiven station där det finns inget. Mina handflator är fuktiga, min strupe är torr. Vilka delar av mig själv ska jag nu få möta?

Jag väntar. Allt är oföränderligt. Det kryper i mig. Jag börjar att känna ett stegrande obehag. Inget kommer. Är jag verkligen inget, frågar jag mig där jag sitter på min bänk mitt ibland inget?