Och jag gömmer mig i havet

Uppe bland bergen finns en liten trästuga. Den är fylld av böcker. Där kan man grilla marshmallows över en öppen eld. När man kommer dit öppnar man alla fönstren och vädrar ur hela stugan. Sedan bäddar man sängarna med nytvättade, krispiga lakan. Jag blandar till någon varm alkoholdryck till dig. Ser till att du är bekväm i soffan. Sedan läser jag högt för dig ur någon bok och vi blir så sömniga, att vi måste rymma till sängs. Där stannar vi tills dagarna upplöses. Lämnar bara lakans svalka för nödproviantering. Och jag säger rakt in i din sömniga hud, att jag nästan kan tro på vad som helst här. Men i mig finns inga stugor.

I havet vill jag gömma mitt hav. Där vill jag blandas samman med annat och dras med i en helt annan rytm än min. Jag går längs stranden. Havet har ingen vägg. Det öppnar sig bara. Därför dras jag till det. Utåt slänger jag sedan småstenar och lyssnar till hur de möts av vattnet.

Jag vill till rörelsens förlösande vila. Jag vill arbeta mig trött och aldrig mer stanna upp och konfronteras med mig själv. Aldrig mer vill jag lägga märkte till hur mina gator ser ut, hur saker smakar och känns. Jag önskar att mörda de sinnliga uttrycken, och dra mig undan bland klippors karghet. Inget mer önskar jag än att inget önska och att helt nöja mig med det.

Och av åska vill jag väckas, låta stormljud så effektivt mina egna stormar överrösta. Jag vilar mig i åskans efterdofter av värme och elektricitet, vandrar längs tysta gator. Jag tycker om gators övergivenhet. De uttrycker en tydlig känsla av avsked.

Vissa dagar är så fyllda av vemod att de nästan stannar i sig själva. Jag gömmer mig under en regnfuktig gran. Ingen vet var jag finns. Det är något tryggt med det. Här under grangrenars beskydd, konstaterar jag att jag inte äger någon stuga i storm. Jag har bara mig och jag är nu något under tydlig upplösning.