Människoskräp

Jag fryser så här jag sitter. På det mest obehagliga sätt känner jag mig så kall, så kall. Allt kommer förr eller senare fram till samma punkt. Någonstans möts ju alla extremer och argumentet kliver in i sitt eget motargument. Jag letar i mig själv efter en attityd som kan ta mig ifrån det jag befinner mig i nu, sedan så länge. Jag känner mig som en fågel i bur. Trött är jag och ju mer jag sover desto tröttare blir jag.

Men hur länge kan man komouflera att man inte fyller någon som helst funktion? Går det verkligen att dölja alls? Där man sitter och dricker kaffe bland människor, kan man verkligen misstas för en riktig person? Man är ju onekligen en sådan där person som blir över då alla lagen valt sina spelare. Man bär på fel slags valuta liksom. Man är alldeles för mycket men av fel saker, dvs sakerna som ej räknas.

Betyder ett estetiskt livsperspektiv ej något alls och hur kan detaljerna bli så oviktiga? Ett liv består ju av detaljer. Går det verkligen att bygga upp något av vrakspillror?

Kanske är det min sanna funktion i livet, att utgöra en motvikt åt alla de som faktiskt fyller en funktion? Jag söker efter ett ord för hur jag känner mig, och det första som rent objektivt dyker upp är människoskräp.

Min ryggrad är som en överspänd sträng. Jag känner varje millimeter. Mina händer och fötter är bortdomnade. Det strålar ut i benen. Jag har en overksam människas degiga kropp. Jag förstår inte hur jag kan låta mig förfalla på detta vis. Jag skäms att ens visa mig på stan.

Jag vet att jag måste göra något nu, och styra upp allt men jag förlamas av helheten. Betingningsskräck. Jag är så sjukt rädd för att allt ska förbli detsamma samtidigt som jag skräms in i märgen av tanken på att precis allt ska förändras; och jag känner ej igen mig själv. Jag når ej mig själv djup där inne. Något står i vägen.

Jag måste ut i skogen. Det är allt jag vet. Jag måste också få en massör att lösa upp mina av spänningar så hårt drabbade rygg. Men även i skogen skulle jag ju vara med mig själv och ryggen skulle vara min rygg. Alltid detta människoskräp.