Perspektiv

Igenom dimmorna skymtar jag avflagnade staket. En gammal järngrind står och slår i vinden, och dess dova ljud förstärker bara bilden. Jag huttrar till lite i morgonkylan, men trivs så bra med att krypa in lite i mig själv. Kan inte dela med mig av mig själv just nu. Jag är för sluten. Jag märker att jag spänner lungorna lite och liksom håller andan där jag går.

Runt omkring mig gröna, friska kullar. Så många nyanser av grönt som nu vaknar, men fortfarande sover jag där innanför min jacka. Min rastlösa melankoli flyter ut i landskapet, och jag vilar i dess trygga ram.

Sedan klättrar jag uppför mitt berg. Gummistövlar mot vått gräs och hala stenar. Jag börjar att känna mig behagligt varm. Väl där upp ser jag ut och bortom dimman. Jag försvinner helt samtidigt som jag ser klarare på mig själv än någonsin.