Salamimannen, en doftande karaktär

Han fanns bara där en dag som en naturlig del av gatubilden. Ingen kunde säga när han kom. Det var som om han alltid hade funnits där. Hans utseende är knappast värt att kommentera här, men låt oss i alla fall säga att han var mycket magerlagd. Det intressanta var att ingen såg denne mans sanna utseende, för han förförde de förbipasserade människorna med sina berättelser. I människorna lade han ut trådar till längtan, och av varje persons saknad spann han en väldoftande historia. Det var som om han i varje persons öga skickligt fångade upp deras sanna jag; det som alltid så smärtsamt gick obemärkt förbi.

Han såg det ingen annan såg, inte ens personerna själva, men utnyttjade aldrig detta för sina egna syften. Med sina berättelser värmde han frusna själar och gjöt in hopp, där allting annat för länge sedan hade slocknat. Men ingen såg honom trots att alla visste vem han var. Det var som om han inte fanns där, och han tynade bort bit för bit utan att någon märkte det. Han fanns bara igenom andras drömbilder, men ingen egen näring fick han någonsin.

Han kallades för Salamimannen. Knappast ett tillräckligt namn för en sådan karismatisk karaktär. Men precis som det får duga för läsaren, nöjde sig folket i staden med detta namn. Namnet kom ifrån en av alla hans underbart doftande historier om i jord lagrade vitlöskorvar från Toscana. Annars avnjöt han i ord lavendelskorpor i Provence och mycket annat, men hans största bedrift var att ge det vardagliga och bekanta nya skepnader. Salamimannen kunde nämligen ge vad som helst ett attraktivt skimmer och han fick det att vattnas så underbart i människors munnar. Folk kände myriader av dofter i hans närhet. Han väckte dem med sina passioner, men var aldrig själv passionerad. Ibland trodde människor han var vacker, för att de i honom såg det de själva åtrådde så starkt.

Ingen såg att Salamimannen aldrig åt. Hans aura luktade ju mat. Han representerade världens alla kryddor och smaker i de läckraste framställningar, men ingen såg honom någonsin ta en tugga av något eller bara bita retfullt i en oliv. Hans njutning var tom. Det hela var fantasins övertygande bedrägeri, för verkligheten var inte viktig för Salamimannen. Han existerade bara i folks fantasi.

Så en dag närmade sig en osynlig hand uppifrån och drog hastig upp vår huvudperson ur hans omloppsbana. Plötsligt var han bara inte där, och ingen hade anat något. De genomsökte gatorna utan resultat och fick lite smått panik då han ej återfanns. Efter några dagars slitande väntan, skaffade de fram en låssmed och bröt sig in hos salamimannen. Ingen hade någonsin varit där. Med i lägenheten fanns en polis från annan ort.

Salamimannens bostad avslöjade inget alls om hans personlighet. Till deras stora besvikelse var den helt kal. Ingenstans fanns någon mat eller dryck, bara vatten i kranen. Trots detta doftade lägenheten av solmogna apelsiner, druvor, basilika och en mängd dofter i lustfyllt möte. Vem hade han egentligen varit? Ingen skulle någonsin få veta det nu.

På sängen låg Salamimannen hålig och utan färg. Polisen i sällskapet, som var van att se det mesta, vände sig jämrande ifrån den totalt urmärglade kroppen. För en sådant makt har fantasin att den kan övertyga oss om nästan vad som helst. Vi ser alla vad vi vill se.