Hålet

Det var samma tomhet som den som ledde henne in i famnandet som blev resultatet av den, om än något större. Jeanette gick bedövad omkring och betraktade människorna omkring sig. Hon kände ett litet sug i magen när hon tänkte på hur fria dessa människor faktiskt var, hur de bara gick vidare helt omedvetna om det hon nu upplevde.

Nu skulle inget bli som förr. Något i henne fanns inte längre där. Det var svårt att sätta fingret på, men det kunde aldrig bli värre. Jeanette tittade uppgivet ut igenom fönstret och såg trädets alla löv. Ett löv hade försvunnit, men det märktes ej i lövmängden. Dock skulle just det lövet för alltid påminna henne om sin frånvaro.

Det skulle komma upprivande brev angående dagis, skolstarter och konfirmationer; och den som aldrig blev skulle anklaga henne för allt den nu aldrig fick uppleva. Listan skulle bli lång av leksaker, julklappar och födelsedagstårtor och det var ju bara början. Aldrig skulle hon försöka att få det där igen. Det var ju ej för henne. Hon hade fått sin chans.

Ändå kände hon sig bestulen på en idé av något, en doft, en känsla. På stan såg hon vagnar med skallror i. Det klarade hon ej av så bra. Hon slog ned blicken då och låtsades att hon ej fanns längre, att inget på henne bet.

Vissa saker måste man gå igenom ensam. Så är det bara. Inte ville hon ha några skuldpredikningar uppepå allt, inte ville hon att folk skulle tycka synd om henne. Saken var den att hon hade bara kunnat göra ett val. Det var fel val, men det kom fram först efteråt. Det hann ikapp, men hon tog inte in det för då skulle hon inte kunna fortsätta att finnas.

På kliniken försäkrade de sig om att hon hade sällskap när hon kom hem. Hon ljög och sade att hennes mamma skulle komma och hämta henne. Istället gick hon ensam hem i regnet. Väl hemma föll hon ned med ytterkläder och allt i en fotölj i vardgasrummet. Där satt hon bara i timmar och stirrade framför sig. Hon luktade konstigt av sjukhus. Flera gånger reste hon sig i tanken innan hon slutligen släpade sig uppför trappan.

Hon sov inte den natten utan skakade bara av kylan. Hörde sina tänder skallra. Såg sig själv på håll. Det här överlever jag inte tänkte hon då hon krampaktigt höll sig fast vid kudden och i den sökte lite värme. Sängen var en öde ö. Långt bort fanns människorna. Hon famnade luft men ringde ingen. Man kan inte trösta det som är otröstbart. För det räcker inga kramar och ord till. Det är bara som det är.

Men hon överlevde. Något i henne fortsatte trots allt. Ingen visste något. Ingen anade att något i henne dött.