Emellan normerna

Jo, visst känns det särskilt hårt sådana dagar som denna. Det liksom svider och man kan inte undgå att påverkas, och starkt påminnas om sina misslyckanden på samtliga plan. Visst är det skönt att stå utanför, men bara om man väljer det själv. Jag vill inte ha hela paketet och styras av konventionen, men jag önskar ett normalt liv där jag glädjs åt de små tingen. Vad jag i mitt inre nu önskar ska jag ej trötta ut dig med, min trogne läsare.

Vad ska jag klamra mig fast vid? Vad utgör mitt livsskelett? Sanningen är att jag står djupt sorgsen emellan normerna, balanserades på en enorm tyngd. Jag bär på mina egna tillkortakommanden. Jag bär på en tomhet större än universum.

Så hur mycket jag än dokumenterar, klipper ihop och förvanskar så kan jag aldrig någonsin ge dig skenet av ett lyckligt liv.

från skalet som ska vara Miss Wilde