En bekännelse i fett

Skriver bara för mig själv igen. Något måste ut. Är orolig inför begravningsveckan i Karlstad, men vet att jag klarar det. Har viktångest igen. Läsaren måste vara trött på mina bekännelser vid det här laget. Jag känner mig som ett freak som är fångad i en massa fett. Allt jag är är fett. Allt människor ser hos mig är fett. Jag är lika med fett. Jag kvävs av min egen övervikt.

Jag äcklas av mig själv och vill gömma mig. Hela jag dallrar och det känns som om min kropp inte har något slut. Ofta stegras paniken och jag vill hitta ett sätt att avlägsna allt fett fort. Jag fantiserar då om att få färdas igenom en väldig fettsug, och att äntligen få bli nöjd med min kropp. Vill gå utanför den och vila från det dåliga som är jag.

Det är svårt att vara bland människor, och att inte ha någon kontroll över maten. Det är så ensamt. Ångesten blir också intensiv av att inte kunna skriva upp allt jag äter. När skall jag bli fri från detta? Det tröttar ut mig så. Kan jag ha ett värde helt utanför min kropp? Vem blir jag då? Finns jag utan min kropp? Kan jag bli älskad som fet och ful?