Avstängd ringsignal

Ord faller likt kristaller över de igenmulnade hyreshusen.
I ett avlövat träd härmar en stare en mobiltelefon,
emellan svarta skelettarmar ringer det.

Men om ord är allt man har,
bär fram det språklösa!
När ingen chans längre finns att påverka,
som värnlös luft,
som måste finnas där,
men aldrig någonsin uppmärksammas,
ens suckar höres blott av vinden.

Väck min ordlöshet!
Något onåbart kan ju aldrig närmas,
där invid tysta sjöar
falska dimmor stämmer upp till strid.

Så trött att något lättar,
söker att sig befria,
att bara med ord
slå sig fri
och aldrig mer något önska.
Och äntligen få vandra bort,
ensam men utan detta ständigt tärande
som emellan människor slutligen
är vad som återstår.