En omöjlig längtan

Det finns två sorters tid. En av dem heter väntan. Och dessa tider kan aldrig bli lika långa. Aldrig mötas de. I mörkret utanför Konsum kramar min hand om ett torkat höstlöv. Det frasar emellan mina fingrar. Tiden är där ändå, hela tiden.

Vad hände egentligen med mig då ni omsatte er tid i resultat? Var var jag någonstans då ni avancerade inom olika områden? Jag letar fortfarande efter mig själv. Fast var jag i en underjordisk virvel, och då jag lade min tid över er tid, visade karbonpappret en tydlig skillnad. Försökte desperat försvara mig genom att redovisa för alla i en utvärdering vad jag sysslat med när ni nått nya positioner inom yrkeslivet, köpt hus, gift er och skaffat barn. Kan jag någonsin komma ikapp eller är det redan för sent, tänkte jag? Något skar i mig.

Jag vill fly utanför jämförelsen. Kan leva utanför den för där känns det uthärdligt att vara; inte bara som om man är en halv männsika. Plötsligt mer än en tumme hög.

Och så går biologin emot ens person och man tvingas konfrontera vad man aldrig kan vara. Dessa ständiga babybesked som ett hårt slag mot magen; en mage som aldrig kan bli en riktig kvinnas. Så påminns man vart än man går om små barnsymboler av lyckan, om vad som aldrig kan bli och ingenstans kan man någonsin rikta sin längtan.

Men jag vill också normen ibland även om jag döljer det så väl. Jag önskar ett vanligt liv fast ingen knappt tror att någon som jag kan vilja något sådant. Kanske är det för sådant man virrar i skogen och ej vågar gå hem? Kanske är det för sådant man hänger utanför gallerior i blåsten efter stängningsdax, ensam? Det är inte något man visar eller pratar om; längtan efter ett barn.