Realisation

Jag sätter ut mig själv på realisation.
"Allt ska bort!"
Jag säger: "Jag tar vad jag får".
Jag är nöjd med minsta smula.
Så ligger jag plötsligt där bland gallerkorgar,
ute för bedömning.

Finniga tonårspojkar klämmer på mina lår,
bittra klimakteriekärringar granskar mig skarpt,
missnöjda gifta män mäter girigt mina bröst med sina utsvultna händer.
Nyknullade, förälskade par fnittrar lyckligt omkring mig,
samtidigt som monsterbebisar deglar ner mig
och tappar sina utsugna nappar på mitt huvud.

Horder av hysteriska konsumenter får mig att känna mig
som ett oönskat barnhemsbarn,
som ställer sig i kön bland de andra barnen,
nytvättat hår,
blanka skor,
"duktig flicka",
"Nu är du så fin",
alltid i väntan på att bli vald,
lämnad för något annat.

Så jag överlämnade mig själv till realisationen,
ville så att lyckan skulle bli verklighet,
men jag ångrade det satta priset,
äcklades av fumlande händer på min kropp,
så jag skrek med vass stämma "Mitt värde är konstant",
och släntrade mig från Obs-varuhuset.

Jag orkar inte anstränga mig mer
för billighetsavkastning,
jag kan inte vandra omkring och hålla andan längre.
Detta handlingsutbyte är helt utan förtjänster,
jag kompromissar inte bort mitt pris för någon,
jag vägrar anpassa mig till intressenters alla krav.
Aldrig mer sätter jag ut mig själv på realisation.
Det kostar för mycket.