En inre rörelse

Hennes kropps former gick igen i rummets mjukt svarvade mahognymöbler. Han såg konturerna av hennes bröst, höfter och rumpa i träets delikata former. Som smör för hans ögon var hon; men han visste mycket väl att han bara fick titta. Men i rummet fanns en tydlig sötma och kryddighet. Det var förväntningens kittlande doft. Dock visste han mycket väl att förväntningar är så starkt tidsbundna, att de likt vin allt för snabbt förvandlas till vinäger. Men ibland måste man ändå chansa för att känna sitt eget liv; och den största beröringen är den som inte alls äger rum, den retsamma förrätten inför den självklara huvudrätten. Själva målet var inte alls så intressant, tyckte han.

Kan man dricka någons kropp med sin kropp bara igenom att betrakta den personen? Kan man vidröra en person endast igenom att så starkt vilja det? Den djupa färgen på hennes ögon liknade jakaranda och han visste inte om det var det starka inslaget av mahogny i rummet som gick igen i hennes utmanande blick, eller om det var ljuset, eller frånvaron av det som också fick väggarna omkring dem att se svarta ut. Hennes person var så levande som endast en mycket livstrött person kan vara som befinner sig någonstans mitt emellan, så eldad av sin svåra position. Och runt omkring henne spred sig vitalitetens lyster tills den nådde in till hans avstannade hjärta. Hon liksom lämnade lite glitter på hans kudde.

Och de talade utan att egentligen säga något alls. Deras ord fann varandra så lätt och mötte upp varandra. Det fanns ingen stridslystenhet kvar. Orden skavde ej längre emot varandra. Deras skilda språk omfamnade varandra och överlappade sig själva. Det var i detta ögonblcik omöjligt att urskilja vilkens ord som var vems. Hans ögon fastnade vid hennes mun då hon drack vinet. Hennes läppar smälte samman med vinet; solmogen bärighet blandades med fyllig fruktighet. Glaset mot hennes läppar som en omvänd kyss. Avundsjuk blev han. Det måste erkännas.

Hon sade med mörk, svävande stämma: "Ett rumsadverbial kan bara placeras i början och slutet av en sats men aldrig i mitten. Det är som med mig, allt eller inget". Det var inte vad hon sade utan hur hon sade det. Han svarade utan att tänka och utan att vara utstuderat välformulerad: "Jag vill till syntesen. Bort ifrån antipatin, och ifrån intet vill jag. Jag måste syntesten". Hon tittade igenom honom och sade sedan ovanligt nyktert och neutralt: "Men rör dig mot syntesen då, våga öppna upp något inuti så att syntesen för ett ögonblick kan bli möjlig. Det behöver inte innebära att du måste överge dig själv. Visa dig för mig, ty du känns inte alls för mig. Jag vill bara röra vid ditt hjärta i mina tankar. Inget av dig vill jag omforma, utan bara försiktigt känna på".

Han reste sig och gick trevande emot henne. Hennes ögon tog mjuk emot honom. Och plötsligt såg hon honom överallt i rummet. Det återgav glimtar av hans inte helt tydliga person. På bordet ett fat friska citroner ifrån Toscana. Deras söta citrusdoft gav honom en glimt av något annat, en sekvens av något nytt, ett sommarfönster, en lätt bris igenom gardinen och ett ljus som inte längre skrämde honom eftersom han mötte de istället för att fly.