Betraktelse av brunt

Den kakaofärgade koltrasthonan följer mig längs kyrkogården, hoppar ifrån träd till träd och sjunger så fint för mig. Och jag flyr i det mjuka bruna, i klarheten i sången. Månen är skarpt delad idag. Kanske bär jag en bit av den inom mig. Igår smalt månen samman med himlen i grådiset.

Överallt torkade, rasslande löv. Murknat, förfallet, rostat. I dunklet i vemodiga vardagseftermiddagar tänds gatubelysningen. Det surrar till lite och ut kommer en lätt ljusdimma. På kyrkogården brinner ljus. Det prasslar till bland buskar och en rädd kanin flyr plötsligt sin väg.