En skönare kärlek

Det vita på skatan på marken tar upp snön,
det svarta kontrasterar den,
Snön ett tak på trädkatedralen idag,
Över husen viner vinden
och det är bara att låta sig följa med.
Råkornas klingande vingslag,
och jag vill vara en av råkorna,
av er vill jag vara en del.
För ni bländar mig med er skönhet,
den är det vackra man vill höra till.

Människor kan vara så groteskt fula,
hackig deras gång,
men fåglar glider,
deras skönhet är övergångar i rörelse och färg,
som att flyta i det mjukt eleganta
blir det att betrakta er
och jag hör vågorna på havet då de slår mot land.

I varje fjäder ett stycke ren, oförstörd kärlek.
mellan vingar ett löfte om något annat, något nytt
som inte skadar med sin fulhet.
Kyssar som rinner som vin ur munnar och över kroppar,
bleknar i sitt uttryck bredvid fåglars perspektiv.