Snölandskap

Jag springer lätt över snön igen,
i bakgrunden havet som en fondvägg mot mitt inre,
och det fortsätter och fortsätter och...
Skarvarnas utspända, solnjutande svarta frostvingar.
Deras blå ögon mot det vita,
skarpt.

Jag mäter in mark i djup snö i alldeles för stora stövlar
tills jag är svettig och helt utan tankar,
kall Och varm samtidigt,
återhållsam och utlevande på samma gång,
huden i ansiktet bortdomnad.
Sedan busar jag runt i snön och gör snöänglar överallt.
Går in och eldar i den öppna spisen
och gör en lagom söt varmchoklad med mycket kakaokaraktär.

I kvällen är lyktor tända invid skridskobanan.
De sänder ut ett dovt, dimmigt ljus.
I det varma ljuset åker människor arm i arm på bucklig sjöis.
Jag ser männens rockar som rör sig i vinden,
och hör kvinnornas fnitter.
Det fräsande ljudet av medar mot is skapar ett lockande mönster på isytan.
Ibland ramlar par ihop till små högar och delar samma skratt.
Bortborstandet av pudersnö från kläder endast en ursäkt,
fingrar igenom hår,
sammanflätandet av frusna fingrar,
näsgnuggningar,
doft av vått ylle,
en framsträckt hand.

Allt som ett förförsikt lövkrig fast på is
och jag står utanför glädjebubblan och tittar på,
ibland håller jag en bekants bebis i famnen,
så att hon kan flyga fram på sina skridskor.
Ibland sitter jag på en trasig gammal träspark,
Ibland tar jag ett foto åt någon för att liksom rama in söndagssensationsskratten.

Det blir allt färre människor kvar på skridskobanan.
En efter en går de in till barnpysselbord och kakor; älskogslakan och den nya veckans förberedelser.
Jag minns min barndoms skridskobana,
hur jag blev ensam kvar i den sena kvällen
under de konstgjorda ljusens sken.
Ett överviktigt, klumpigt barn som vågade åka först när alla gått,
framstapplandes ryckigt och ograciöst på sina fula skridskor.
En snorig, tjock unge med fel kläder och med mössan nere över ögonen,
en tjej som inte betraktades alls som en tjej av det motsatta könet,
utan bara som en ful och könlös tönt,
en som kom ensam,
och som inte ville vara där,
och som var rädd för vad som kunde hända där på banan
men som inte kunde gå hem.
och därför hängde kvar.
Men som ändå inte var där.

Och jag åkte där rädd och själv för att jag inte ville vara med men måste,
för att jag ville vara del av men inte fick.
Som på skolans skiddagar då jag var den enda längdåkaren,
som muttrade motvilligt i spåret,
fel valla och bakhalt,
bittert ramlandes och frustandes,
ibland ackompanjerad av två tilllika negativa idrottshatare.
För vissa saker måste man bara göra för att man måste,
och trots att ingen jävel tjänar på det.
Ett onödigt tvång kan tyckas.
Och redan då drömde jag om något annat,
redan då levde jag i min inre verklighet.
Redan då fanns jag där men fick inte komma ut.
Och nu går jag fortfarande bredvid mig själv.

Så tillbaka till skridskobanan, där jag för övrigt slog i mitt knä i isen
då knäskålen hoppade ur led och jag fick åka till akuten.
Men knän läker
och svullnader går ner.
Men att inte tillåtas att trampa snett och göra fel,
och att veta på förhand att allt blir fel hur man än gör,
att inte våga gå på gatorna,
fienders territorium överallt,
blickar över axeln,
vaksamhet,
jag en ö,
utan flyktvägar.
sådant går aldrig över.
Mot det finns inget motgift.

När jag var barn gömde jag mig i kylan under broar,
undan mina plågoandar,
tills det fanns en säker väg och tidpunkt hem,
där satt jag och kände inget.
Stängde av och berättade inte för någon.
Tänkte att man skulle vara smal och populär så man blev orörd.
Min mamma hade ju dragit mig med på bantningsprogram och vetedieter.
Min far hade sagt att jag var lika stor som en ladugårdsdörr
när han inte trodde att jag hörde.
En nyckel i låset,
vilket humör ska pappa vara på idag då?
Trippa på tå,
lirka,
göra glad,
mitt ansvar,
mitt fel hans humör,
oberäkneligt,
ovisst,
osäkert.
Jag osynlig så länge jag inte gjorde fel.
En gång spillde min far ut ett glas mjölk.
Inget hände.
Sedan gjorde jag detsamma
och helvetet brakade lös.
En sådan som jag hade inga felmarginaler,
det gällde att manövrera sina skridskor skickligt,
om man skulle överleva på isen.

Jag stod alltså kvar på en övergiven,
ödslig skridskobana,
med ömma köldtår
under vajande ljus och trädskuggor,
i tystnad
efter barnfamiljers och söndagsentusiasters uttåg.
Men det är väl bare å åk!
Åk då!
Åk snabbt, och omkring och förbi
och tyst så att ingen hör och ser
och håll världen på avstånd.
Tänk att du är stålhård is,
och låt isen köra dig igenom skuggor,
ståla dig med frostkristaller i ditt hår.
Och bli aldrig del av några skrattbubblor,
tillrättade hårslingor och förförelselekar.
Ty det är inte för dig.