Farfarsdrömmar

Olika bilder av min farfar blandas och jag tänker mer på honom än någonsin. Till och med i drömmen letar sig saknaden in, slår rot där och bosätter sig. I en dröm bäddar jag farfars säng. Han sitter vid köksbordet i en lägenhet, som min farfar och farmor bodde i för många, många år sedan. Jag ger honom hans älskade kaffe och digestivekex med ost och säger sedan att jag nog får vara där hela tiden nu. För en oro äter på mig, oron att han skall dö. Den rädslan försvinner inte.

I en annan dröm är jag tillbaka i mitt barndomshem. Det är samma hus men ändå inte. Jag omger mig med människor som jag ej är hemma med och som får mig att känna mig utanför. Jag saknar farfar så oerhört; och jag gråter en gråt som inte går att trösta. När jag känner mig som mest ensam och hopplös kommer min farfars vålnad in i rummet och vidrör mig ömt. Och jag talar direkt till honom, så som man egentligen borde tala till levande men bara gör till döda. Men han vet redan allt vad jag känner och tröstar det tröstlösa med sina varma närvaro. Jag säger några saker som jag inte minns nu och yttrar sedan med klar stämma: "farfar jag behöver dig". Och han säger: "du skulle bara veta hur mycket jag behöver dig". Sedan försvinner han bort men omger mig ändå.

Vet inte om min farfar vill säga mig något. Vet bara at jag känner honom överallt, starkare än de som ska vara så levande.