Du säger att du inte har någon väg

Det är sen kväll. Du är i gränslandet. Det är den kritiska tiden då demonerna visar sig och du kan inte sova. Du ligger halvnaken intrasslad i ditt något svettiga täckte. Du har tv:n på och radions röster mumlar i bakgrunden. Emellan de olika ljuden säger du att du inte har någon väg. Du tar en klunk vatten. Sen vill du ha en cigarett men ångrar dig. Du är sådan och du flyger mellan valen och härjar någonstans mellan de många versionerna av dig själv.

Jag vet aldrig vad du tänker. Jag vet aldrig vad som är sant eller falskt med dig. Jag vet aldrig om du känner något eller om du är oberörs alls. Du är svåranalyserad. Du har sagt det där om vägen upprepade gånger förut, ibland när vi har delat en cigarett. Men jag har sett något skymta bakom allt även om du aldrig tror mig.

Låt mig vara någon som kan ge dig fart när du skjutsar dig själv på din knackliga cykel i motvind. Låt mig blåsa in lite kraft igenom din mun. Jag finns bland råkorna. Det är bara att kalla på mig inuti dig. Vid botten av de smutsiga fasadernas där de citrongula stockrosorna står på rad kan du finna mig i stillhet. Och där vindarna avtar och sädesfälten står stumma skall jag visa dig en ro. Och när kylan tränger sig på inom dig så lagar jag en varm grönsakssoppa, så att dina skräcktroll försvvinner

Man kan tala till någon inom sig. Man kan älska någons ord. Där i texten finns deras ande varm. Ibland är allt man har sina ord och ändå når man inte fram. Du säger att du inte har någon väg, men du säger det inte längre till mig men jag hör det ändå. Jag säger till dig inifrån mig själv att vägen kan gå igenom så mycket och vara en annan än du tror. Vägen behöver inte alltid vara tom, ensam och svår. Den kan gå igenom ömma ord, i stillhet.