Miss Wilde goes Harlequin again

Jag hör ditt namn i vinden: över hedarna din röst och din närvaro. Det är natt. Det är svart och det stormar i mina öron. Korparnas vingslag hörs ej längre. Det mörka på himmlen inget tak utan ett omvänt stormande hav att i sig helt förloras. För inte kan himmlen vara min gudie idag. Ljuset har gått bort från mig. Hedarna är färglösa.

Jag har smittat hedarna med mina inre slitande oväder. Stenarna är de enda som står kvar; oförändrade. Inom mig hör jag hur du ropade Cathy och jag vill rusa till dig men når dig inte.

Heathcliff, du är i den morrande vinden. Din mörka gestalt far ut och möter det svarta utanför. Din otyglade person passar in bland vilda hedar.

Men det är bara en inbillning. Det är dina rop från förr som hedarna fångat och kapslat in. Du kommer allltid att ropa på mig här. Nu är det bara jag kvar. Runt mig det karga. Svårt att höra stormen när du överröstar allt.

Heatcliff var stormen. Nu är han allt och inget. Cathy var tvungen att bli intet för att inte fortsätta att härja inom honom. Nu är hon fast på hedarna och man kan ibaldn höra hennes ihåliga rop efter Heatcliff. För han vandrar som molnen och rä aldrig där.