Öron känsliga för grönt

Staden är lite grå idag. Det blåser lätt i trädens toppar. Jag är i höjd med staden. Sikten är skymd av träd. Vad skulle jag se om sikten var klar? Skulle jag vilja möta det på andra sidan?

Vinden flödar klart i träd. Det är som om den spelar. Om vad kan jag inte riktigt höra idag. För jag är döv för en sådan subtil musik idag. Toner som is mot grönt; en ström av ren musik som spelar bort ifrån mig.

På kyrkogården sover människorna. I deras lätta drömmar finns vi. De som en gång befolkade denna stad drömmer oss. En kanin hoppar förbi bland gravar. Jag känner mig så död bland de levande på denna plats. Jag känner mig så levande och bördan lättar, när jag vet att det fanns en tid då allt vara annorlunda, då reglerna om vad som var rätt var andra. För ibland kan man vara fången i sin egen tid.

Det är liksom annat som håller en kvar vid jorden. Buskarna lever. De gnistrar av färger då småfåglar ger avblommande buskar liv. Dessa små varelser kan jag aldrig vara immun mot och ett varmt skratt färdas inom mig. Jag öppnas och inga försvar är nödvändiga.

Staden är så grå idag. Över den ligger ett kvävande ok. Men under allt fult finns det små ögonblick av skönhet då man bara tillåter sig att stanna och se; låta sinnena vara känsliga för färger. Överallt öppnas nya världar.