Jag skriver till dig bortifrån allt
och talar till dig som förut.
Jag sitter på Ray Bradbury´s vind.
Det finns gamla rostiga skyltar här,
dammiga porträtt,
gulnade fotografier på bortglömda människor,
murkna takbjälkar,
gamla attiraljer från världens alla hörn,
från en annan tid, en annan plats då vi alla var annorlunda.
Trappan upp till vinden knarrar när man går på den.
Det är bara jag här.
Var finns alla människor nu som en gång utgjorde jorden?

Jag skriver till dig från en dammig vind,
men du är någon annan,
vem vet jag inte.
Dina ögon är hårda och skarpa.
De går inte att fly undan och de skär i inredningen.
Möbler skriker och vill fly tillbaka till sin egen tid
och ej längre hållas fångna i en framtid.

Det förgångna har ingen framtid,
inte kan man dricka konjak ur stora konjakskupor med spöken från förr,
inte kan man röka förföriskt smaksatta cigariller med de som är döda
men ändå så levande, och låta läppar omsluta cigarettkroppar och långsamt,
lustfyllt blåsa ut rök.

Jag vill fotografera det gamla och det slitna,
vara i det,
klä mig i det dammigas doft,
men det gamla har inget värde
och kan alltid krängas på någon bakgård
för att få tillgång till porten till det moderna och nya.

Du finns på ett foto,
tiden har givit det mer patina än du förtjänat,
anstränger mig men minns bara dina negativa sidor,
du känns främmande för mig,
betraktar mig i en gammal spegel med guldram.
Du hade en million olika ansiktsuttryck,
dina ögon talade alla världens språk.
Nu talar du inte längre till mig.

Men din doft kliver barskt in på min stilla vind och välter omkull
en sliten lampfot.
Det låter det,
precis som du,
lika falskt,
skavande,
urfas,
du brottas med karbonpapper,
skriver en ny version och skrynklar sidor med ord,
över allt bara ord,
men inget innehåll,
knattrandet av din skrivmaskin,
blanka sidor när man väl tittade efter,
"Just work and no play maskes Danny a dull boy"
bara masker,
du sjunker ner,
din kropp har ingen symmetri,
men den är grymt vacker på ett förvrängt sätt.

Jag skriver till dig som förut,
min ord äger inte längre någon tyngd,
de viftas bort av vinden,
Anubis underkänner dem i sitt dösrike,
min själ är för tung
och fjädern darrar av mitt helvetiska bagage.
I dina rum har jag längr einte någon plats.

Det finns ingen hemma hos dig.
Jag har dragit mig undan på min vind
och dödat alla frågetecken
och sträcker fram hårda punkter som skydd mot
hungriga vampyrer utanför.
För mitt blod får du inte,
din charlatan.
För jag är i mitt eget rum nu
och är är det jag som styr
och skapar reglerna.

Jag skriver till någon som inte längre finns.
Jag är ensam kvar med minnen.
Ingen svarar.
Mottagaren är död.
Det är lite dragit på min vind.
Kuverten fladdrar,
bläcket kladdar,
det är inte längre tänkt för någon flödande kommunikation,
ett hack emellan oss men även oss själva
Denna dialog har tappat andan
och sluter sig i sig själv.